Kort reflektion om brevet:

Kanske inte det mest inbjudande eller angenämaste sättet att uttrycka mig på i ett personligt brev, särskilt till en nu pensionerad och en självförverkligad hög societets person som Silbersky. Jag inser nu att jag nog borde ha varit mer ödmjuk och kanske nämnt att jag skriver en blogg och på något sätt vill föreviga hans eftermäle. Jag hoppas att han inte tog illa upp av min kanske något framfusiga ton, och att under allt det där fanns en gnista av genuint intresse. Nu när jag har läst igenom brevet igen, ser jag att jag nog skulle ha uttryckt mig annorlunda och skrivit på mer inbjudande, personligt och trevligare sätt.

Allmänt om boken

Boken handlar mestadels om Silberskys liv som ung jurist till verksam advokat under 1960-70 talet. Jag kan inte direkt säga att jag rekommenderat boken. Men jag fann ändå den intressant.

Boksammanfattning:

Upplevde antisemitism under uppväxten.
Han berättar om en pojkdröm att från början velat bli en fältflygare
Började läsa juridik i Lund HT 1959.
Han avskydde att juristutbildningen var så teoretisk: “Snart kom jag underfund med att jag hatade den teoretiska utbildningen. Jag är en man med utpräglat praktiskt läggning, jag vill se resultat av vad jag gör på ett fattbart, konkret sätt och att bara sitta och plugga kändes som att trampa omkring i vår cement, man kom visserligen fram ett litet stycke i sänder men till vilket tungt, slitsamts pris! Det fanns bara ett enda sätt att komma undan teorin och det var att avverka den snabbt. På fem terminer läste jag in hela den kurs som normalt skall ta nio! Alltså ganska exakta halva tiden, men det berodde som sagt inte på fascination av ämnet utan bara för att bli av med eländet på så kort tid som möjligt” (s. 9).
Han fick råd av att strunta i att göra tingsmeriteringen: Han fick tipset av en kollega att söka platsen som biträdande jurist hos Henning Sjöström. Och fick råd av sin chef Mats Börjesson: “Strunta i tinget. Det ar för lång tid. Och jag har en känsla av att du är en jurist som har bråttom i livet”.
Om sin mentor, Henning Sjöström: “Henning är en dålig lärare men en mycket god psykolog. Jag fick lära mig att klara mig själv. När jag i början gick igenom målen med honom sa han efter en kort stund: “det där klarar du själv”. Han hade aldrig tid att diskutera igenom det bästa sättet att lägga upp ett mål på utan lät mig självständigt söka dem… Henning räknade med att jag skulle klara mig och han räknade rätt. Tack vare honom fick jag en enorm rutin och hans sätt att inte ge mig order, att inte tala om för mig hur jag skulle bete mig passade mig precis, eftersom jag alltid haft så svårt att underordna mig någon annans vilja”.
Om att synas och höras som advokat: “Är det riktigt att synas och höras som advokat? Som jurist säljer jag mina tjänster precis som till exempel bankerna. Det finns ju en utbredd föreställning hos äldre advokater att vi jurister skall hålla oss i skymundan [...] och så länge jag bedriver en sund marknadsföring för att sälja det jag kan, så anser jag att reklam och PR är fullt tillåtna medel. Enligt Samfundet är det en dödssynd att hävda att det är skillnad på advokater. Alla är lika bra på allting. Om någon privatperson ringer till Samfundet för att få råd om vem man skall vända sig till när det gäller till exempel ett komplicerat vattenmål får han bara rådet att titta i en medlemsmatrikel och ringa vem som helst i den. Är inte detta ett bedrägeri mot allmänheten, att inbilla den att samtliga advokater klarar allt i den komplicerade juridiken?” (s. 13-14).
Han fick avslag när han sökte in till advokatsamfundet och fick kämpa för inträdde enda upp i högsta domstolen: “Jag har fått kämpa för att tillhöra ett sällskap som jag helst hade stått utanför: Advokatsamfundet”. Efter fem års praktik på en advokatbyrå fick han avslag att söka in i Samfundet med motiveringen att han inte hade styrkt sin lämplighet som advokat: “Mitt renommé var gott och jag hade större erfarenhet än många advokater i Samfundet. I Stora Styrelsen satt ett tiotal advokater och deras beslut att stoppa mig var enhälligt… Långt efteråt har det kommit fram medlemmar i Styrelsen och klappat mig på axeln och sagt: ”-Det vet du Leif att jag höll på dig, men man måste ju foga sig. […] Jag beslöt mig för att överklaga till Högsta Domstolen och skulle alltså öppna process mot Advokatsamfundet. Att bli advokat hade jag betraktat som ett livsverk och nu hade man slagit undan benen på mig.” (s. 17).
Klassisk juridisk devis: “Jag skulle inte för min egen talan, enligt det gamla juridiska ordstävet: “Den som talat i egen sak har fått en åsna till klient”.
Om advokatkollegan, Sune Haller, som företrädde honom i hans schism med samfundet i Högsta domstolen: “lyckas man få honom tänd på en uppgift, är han en av landets absolut skickligaste advokater med ett engagemang och en analytisk förmåga som är enorm. […] Haller lämnade alltså in överklagandet och begärde att advokatsamfundet skulle precisera på vilka punkter man inte ansåg mig lämplig att vara advokat. Redan på ett tidigt stadium började Haller och jag att samla material. Vi hade inga svårigheter. Processen förtjänst var att jag fick se vilka som var mina verkliga vänner”