Sedan jag började studera på juristprogrammet har det blivit en del juristfilmer – ett sätt att leva upp till mina egna förväntningar på hur jag bör spendera min fritid. Faktum är att jag aldrig tidigare har sett hela den här filmen (bild ovan). De få gånger jag har råkat zappa förbi den på TV (två gånger, ungefär?) har jag alltid hamnat mitt i den ikoniska scenen: “I WANT THE TRUTH” / “YOU CAN’T HANDLE THE TRUTH”. Det har säkerligen skrivits tusentals studentuppsatser om den här filmen sedan den kom ut, med ett otal perspektiv. Men det är inte vad jag tänker göra nu. Istället tänker jag göra något väldigt, väldigt tråkigt – och kanske klichéartat – genom att slå fast en grundläggande truism om ett av filmens huvudbudskap.

Juridisk verklighet vs. hollywood dramatik

Som underlag tänkte jag först referera till den svenska juristen Olle Flygt. I sin yrkesbiografiska bok Processjuristens dom (2022) citerar han hela den ovan nämnda scenen och reflekterar över hur den förhåller sig till verkligheten. Han konstaterar att han, under sina 30 år som processjurist, aldrig har varit med om ett så dramatiskt förhör. Däremot nämner han att han – åtminstone i affärsjuridiska processer – lärt sig att aldrig underskatta vissa förhörspersoners vilja att framhålla sin egen förträfflighet eller säga något de är stolta över, särskilt när de inte inser att det kan få rättsliga konsekvenser de inte hade förutsett. Advokaten Kristoffer Ståhl talar i advokatpodcasten Skyldig? om en snarlik erfarenhet. Han påpekar att trots att försvarsadvokater och deras klienter ibland kan ha pratat ihop en strategi inför polisförhör, som inte alltid går som planerat: “Det ska vi ju ärligt erkänna – ibland stöter man på förhörsledare som är riktigt duktiga. Jag minns särskilt ett case där strategin var klart och tydligt upplagd innan förhöret, men förhörsledaren lyckades krypa under skinnet på min klient så att han försade sig…”

Visserligen är ett polisförhör och ett förhör i domstol två skilda saker, men exemplet belyser ändå den mänskliga faktorn: att förhörsteknik ibland kan få fram information som den förhörde inte från början hade tänkt avslöja. Samtidigt under stryker advokat Johan Eriksson, i sin föreläsning om förhörsteknik, att “man kan inte lyckas med vad som helst”. Han berättar att många av hans klienter har orimliga förhoppningar om vad en skicklig advokat kan åstadkomma i förhör.

Slutsats

Utifrån filmens budskap och de erfarenheter som Flygt, Ståhl och Eriksson delar med sig av, tar jag med mig tre lärdomar:

En god förhörsteknik ska aldrig underskattas.
Samtidigt har förhörsteknik sina begränsningar och man kan inte lyckas med allt.
Det är ego du förhör – och ett ego har brister som ibland har potential att utnyttjas.

En märklig slump

Av en ren slump råkade jag dessutom se filmen just den 7 september – det datum som spelar en central roll i handlingen.

Om filmen

Slutligen, ett kort intryck av filmen: Jag och en kurskamrat störde oss ordentligt på karaktären Lt. Sam Weinberg. Som assistent till försvarsadvokaten är han konstant moraliskt kluven över deras uppdrag – vilket känns märkligt med tanke på hans yrkesroll. Visst, jag förstår att han fungerar som en länk mellan den allmänna moralen om att försvara mördare och försvararens roll i en rättsstat. Men för oss två juriststudenter kändes det som en överdrivet konstruerad roll och löjligt att det är någonting som ges uttryck för under ett pågående uppdrag.

Källor:

Olle Flygt, “Processjuristens dom – Och råd till andra, m.m.”, Jure, Stockholm, 2022, s 4.
Kristoffer Ståhl och Kristofer Stahre , Skyldig?, Avsnitt 39, “gruppmordet”, April 2020, 06:50 https://open.spotify.com/episode/5HCf7HkGjNbDnesB83o2k3?si=638988752e104298 ]
Johan Eriksson, Förhörsteknik, 6 okt. 2023, https://www.youtube.com/watch?v=997SyJMMI5E&t=81s