Allmänt

När jag först fick reda på att denna bok existerade, blev jag väldigt entusiastisk över att läsa den. Jag är också glad att den ingick i den obligatoriska kurslitteraturen för grundkursen i rättssociologi (30 hp) vid Lunds universitet 2023, vilket gav mig möjlighet att läsa boken både för mitt egna nyfikna intresse och för kursens syfte. Boken ger ett relativt begränsat perspektiv på författarens erfarenheter, bland annat som nämndeman (under, vad man förmodar är eftersom författaren inte explicit nämner när han var verksam, men han nämner att han tjänstgjorde i sex år som nämndeman, och boken publicerades 1989) 1980-talet Författaren beskriver sina erfarenheter från sina erfarenheter i Gotlands tingsrätt och Svea hovrätt. Jag vill här redan nu påpeka att detta inte är en särskilt bra bok; det är snarare ett rätt uselt och rätt lumpet skriftligt verk. Det betyder dock inte att den inte var värd att läsa, eller att den inte gav mig något värdefullt perspektiv. Trots sina brister gav den mig en bitvis intressant läsupplevelse. Min läsupplevelse av boken var följde en dramaturgi i en ungefär följande ordning: skratt, skepticism, funderingar kring författarens naivitet och omdömeslöshet, insikt i författarens bristande juridiska perspektiv, förståelse för hans personlighet och brister och till sist insikt i hans hjärna och motivationsfaktorer för att skriva boken.

Rekommenderar jag juriststudenter att läsa denna bok? Både ja och nej, endast ja om du är en person som mig som är hyperintresserad av juridiska aktörers perspektiv. Den ger en ganska rudimentär och begränsad bild av hur nämndemannaförfarandet sett ut, i alla fall utifrån författarens perspektiv under 1980-talets Sverige. Man måste också sålla stora mängder av hans text för att få ut något värdefullt av författarens perspektiv.

Sammanfattning av det som jag tar med mig från att ha läst boken:

Trots bokens brister, gav de akademiska perspektiv som jag granskat boken utifrån (ett juridiskt och ett rättssociologiskt perspektiv) mig riktigt bra verktyg för analys. Att läsa boken med dessa perspektiv förhöjde mina kunskaper i att analysera en text med helt andra kritiska förhållningssätt. Med det sagt skulle det vara väldigt intressant att någon gång i framtiden läsa boken ur ett språkligt eller litteraturvetenskapligt perspektiv. Antagligen kommer detta aldrig att ske, eftersom boken inte längre är aktuell, då mycket av innehållet är föråldrat och egentligen inte förtjänar akademisk uppmärksamhet (med undantag för rättssociologiska studier).
Min mest minnesvärda upplevelse av att läsa boken var när jag kom till en viss sida och omedelbart kände mig tvungen att ta ett fotografi och skicka det till en studiekamrat som arbetat som föredragande vid en domstol i några år, för att höra om han kände igen fenomenet (se nedan). Detta tar dock inte bort att en domare kan vara uppmärksam och god lyssnare, trots att de ritar bilder under förhandlingarna.

Författaren ger en bild (om än en dolda sådan) av att det existerar en viss social hierarki mellan de juridiskt sakkunniga och övriga, nämligen nämndemännen, under överläggningarna: ”Nämndemän skriver sig sällan skiljaktiga. Varför nästan alltid denna enhälliga dom? […] den enhälliga domen gör nämndemannen osynlig. Inne i enhälligheten söker han skydd och ansvarsfrihet […] Är det just därför enligt jantelagen det är så svårt att ha sin egen mening? Det finns knappast någon grupp, där grupptrycket är så tungt som i domstolens enskilda överläggning. Att där hävda en egen mening är att splittra, att svika den trygghet som enhälligheten skänker. Rättens ordförande i tingsrätten har med tyngd och auktoritet lagt fram sin uppfattning. Nämndemännen förväntas nicka instämmande eftersom de saknar juridisk sakkunskap. Dock händer det att nämndemännen själva bildar majoritet och ställer rättens ordförande utanför som "skiljaktig”. (s 6-7).
Författaren försöker skapa en egenhändigt kategoriserad social stratifiering för jurister, kallad "juristkasten". Jag kan väl säga att det inte var en särskilt lyckad kategorisering i boken, men jag tycker ändå att det är värt att ha i åtanke. Det är anmärkningsvärt och intressant att han på något sätt uppfattade att det fanns en social hierarkisk ordning som var märkbar mellan jurister och icke-jurister. “På det hela taget tror man kan säga att försvarsadvokaten bäst tjänar tjuvarnas gränser genom att acceptera DET svenska samhällets kast-gränser och samtidigt markera sin egen tillhörighet till en kast, juristkasten. Hit hörs förstås varken tjuvarna eller nämndemännen men det gör notarierna, fiskalerna, rådmän och i all synnerhet deras chef, lagmannen. I kastsamhället ska man helst hålla sig inom sin kasst och inte inbilla sig att man kan röra sig fritt i samhället”.

Hela nämndemannaundervisningen på 1980-talet (den förmodade tidsperioden, eftersom författaren inte redogör för när hans anteckningar baseras på) bestod tydligen av ett 40 sidor långt häfte som man skulle läsa igenom.
Författarens syn på nämndemän som en sociologisk grupp: “De nämndemän jag har träffat är med enstaka undantaget, sympatiska personer, sociala, kollegiala, många med ett långt livs levande dom i sina hjärtan alternativt hjärnor. I nämndemännens samlingslokal är det trevligt här tyngs man verkligen inte av allvar.”
Författarens beskrivning om hur det sociala rummet kan se ut emellan nämndemän när de är ensamma tillsammans i deras kollegium på domstolen: “Att diskutera rättsfrågor är ungefär lika populärt som att diskutera pedagogik i ett kollegierum, jag försöker dra upp ett samtal om nya idéer om straffmätning för rattonykterhet […] mitt försök är opassande och leder till viss misstämning. Eftersom vi kommer från skilda partier kan vi i heller inte diskutera politik utan att diskussionen blir partipolitik så det får bli väder och väglag och anekdoter om barnbarn. Sådana har nämndemän gott om.”
Författaren förvåning om att huvudförhandlingar så sällan har åhörare (s. 86).
Författaren framhävdar att nämndemännen generellt sätt inte brukar läsa de domar de är med och dömer i: “Det oroar mig starkt att domskälen kan innehålla en massa obestyrkt nonsens. Jag inser att jag som nämndeman borde ha läst igenom de domar jag varit med om att fälla. Har kanhända de också bestått av idel tankesörja?" (s. 128).