Allmänt

Är du intresserad av försvararrollen så är den är denna boken värd en genomläsning. Boken skriven av advokaten Johan Eriksson består av ett antal axplock av mestadels hans egna erfarenheter som brottmålsadvokat. Johan skriver att syftet med författandet av boken var att: "berätta från insidan om de människor han mött. Om de skyldiga och oskyldiga. Och om livet som försvarsadvokat och hans tankar och moraliska dilemman. Om att försvara de som lever på livets skuggsida, men också om de som aldrig trott på att de behöver en försvarare.” (s. 7)

Boken skulle jag vilja säga fungerar som en lätt introduktion till ombudsrollen och speciellt försvararrollen. Man får lite glimtar till hur en vardag ur en försvarares liv praktiskt kan se ut. Jag tyckte detta var värdefullt och plockade upp en och annan insikt av advokatrollen som jag inte annars skulle kunna göra på juristutbildningen. Boken är inte perfekt. Den är långt ifrån den bästa boken skriven av en advokat som har blivit skriven eller kommer att bli skriven. I framtiden kommer det har skrivits mycket bättre böcker som kan erbjuda mer insikt - men tills dess att marknaden på sådana typer av böcker har fyllts upp av andra jurister eller försvarare - så har denna boken bra värde i att ge en väldigt lätt introduktionsbild om rollen och om vad yrket innebär. Jag kan därmed rekommendera denna boken till de juriststudenter som är intresserade i ombudsrollen.

Boksammanfattning:

Hade nog inte kommit in på juristlinjen idag med de betyg han hade då: Han reflekterar att han nog inte hade kommit in på juristlinjen med de betyg som han hade idag då han inte var särskilt road i skolan och hade medelmåttiga betyg. (s. 10).
Inre motivation: Det som intresserade han mest var jobbet i domstol var att försöka sätta sig in i klientens situation och kämpa för deras sak. “Jag älskar nerven i rättegångar." (s .12). Blev först anställd som advokat hos Björn Rosengren. Civilmålen förlorade mer och mer sin charm. Han ville företräda människor och inte företag. Kämpa i mål där enskilda personer ställdes mot staten. “Att stå på den svages sida var helt enkelt min grej”. (s. 12)
Inspirerades av andra advokater och studerade dem: Peter Althin, Claes Borgström, Thomas Martinson, Gunnar Falk m.fl. När han jobbade som målsägandebiträde så studerade han noga hur försvarsadvokaterna arbetade i rätten. Studerade deras förhörstekniker. Lyssnade på deras pläderingar. “Jag var som uppslukad av förhandlingarna. Så gott jag bara kunde försökte jag härma deras tekniker, eftersom det jag verkligen ville var att bli försvarare.” (s. 13).
Reflektion om arbetet som sådant om vad det ibland krävs och vikten av att axla sitt privatliv md stöd hemifrån: “Livet som brottmålsadvokat har många gånger varit krävande, både ur ett mänskligt perspektiv men också rent arbetsmässigt. Mina arbetsveckor har inneburit mycket lite utrymme för fritid. Ibland har det varit så krävande att all tid gått till arbete eller tankar på arbete. Detta har naturligtvis påverkat min familj. Utan [hans fru] hade det varit omöjligt” (s. 14).
Om hur det kan se ut att ha första mötet med sin klient och lite om hans arbetsmetod däri: “Jag frågar vad som hänt. Det är som att öppna en kran. Orden bara väller fram, forcerat och ostrukturerat”. (s. 20). “Jag måste få henne att ta det från början. Försöka hjälpa till att sortera tankarna. Jag vet att en invändning om nödvärn måste vara strukturerad. Detaljerna måste vara rätt. Känslorna begripliga för att försvara handlingen ska vara rimligt. Jag vet också att tidiga förhörsuppgifter i nödvärnsärenden är oerhört viktiga. Felaktiga eller utlämnande fakta kan få allt att framstå som en efterhandskonstruktion. På den tid som återstår innan förhöret börjar måste jag få något slags struktur. Försöka lugna [klienten] så gott det går.” […] “Jag försöker få struktur i berättelsen med hjälp av frågor”. (s. 21). “Vår genomgång verkar ha en lugnande effekt. Det är ofta så. Bara att berätta för en utomstående gör det lättare att berätta en gång till i förhöret. Får orden att flyta på ett annat sätt. Som om det obehagliga blir mindre obehagligt…” (s. 23).
Om hur han psykologiskt ger råd till sina klienter och om balansgången om att ge klienten förhoppningar och hur man allmänt kommunicerar detta: “Ställ in dig på att det blir häktnings imorgon. Det är mycket bättre att förbereda sig på det värsta”. […] Under inga omständigheter vill jag i vart fall inge klienten falska förhoppningar.” (s. 25).
- Ex 2: “‘Kommer jag bli dömd, Johan? Svar ärligt.’ [Klienten] tittar på mig med orolig blick. ‘Det hänger på kontrollantens vittnesmål, tror jag’. ‘Jag snurrade till det. Jag skulle aldrig ta något i en affär. Jag snattade inte ens när jag var ung. Det känns hemskt. Hemskt att vara åtalad’. ‘Du får koncentrera dig på din berättelse, så sköter jag förhöret med kontrollanten’. Jag tittar honom stint i ögonen. Försöker skapa trygghet.” (s. 60).
- Ex 3: “Jag tittar [klienten] rakt i ögonen. Talar långsamt. Vill att orden ska sjunka in. ‘Du måste försöka ställa in dig på det värsta. Det krävs inte så mycket för att bli häktad. Däremot krävs det stark bevisning för att du ska bli dömd. Är du oskyldig kommer det att visa sig.’ […] ‘Jag kan bara inte förstå hur man kan bli inlåst för något man inte gjort’. ‘Jag förstår det, men jag vill bara vara rak med dig. Förbered dig på det värsta’”. (s. 180).
- Ex 4: “Jag slår en snabb signal till [klienten] och berättar om samtalet med åklagaren. Förklarar att läget trots allt ser bra ut och att det kanske finns en chans att han får ge hem på måndag m. Efteråt hoppas jag att jag inte skänkt honom för mycket. Sådant kan slå tillbaks på psyket om han häktas (s. 183).
Har en princip om att inte bli en del av sina klienters privatliv. Men han har funderat på om han vid något tillfälle inte borde gå på sin klients begravning för att hedra klientens bortgång. Men valde att skicka en bukett blommor i stället med texten ‘vila i frid min vän’ (s. 28).
Om att rollen som försvarsadvokat innebär även praktiskt mycket läsning: “Som försvarsadvokat läser jag väldigt mycket. De stora målen omfattar tusentals sidor med utredningsmaterial som måste gås igenom”. (s. 44).
Om att jobbet kan innebära arbete på helgerna också som förberedelse inför kommande arbetsdag inför en huvudförhandling: “Det är Söndag. Redan vid nio bestämmer jag mig för att gå till kontoret och förbereda måndagens mål. Egentligen hade jag tänkt göra det under veckan men som vanligt blev tiden knapp. [...] Det har gått några veckor sedan jag träffade mina klienter för att förbereda dem inför rättegången och nu det dags att fräscha upp mitt minne och genomföra de sista förberedelserna." (s. 44).
Om hur hans arbetsmetod ser ut: “Som förberedelse försöker jag se det han [klienten] beskriver framför mig”. (s. 50). Dvs. Han målar en bild i sitt huvud om hur händelseförloppet har gått till.
Om hur han tänker när han en prognos inför en kommande huvudförhandlingen “Jag försöker räkna ut hur rättegången kommer gestalta sig, vad det egentligen kommer att handla om. Eftersupningsutredningen är det allt det kommer att kretsa kring? Hur säkert är resultatet? Grannen vittnesmål får sannolikt ingen betydelse alls. Åklagaren har kallat honom främst för att förhindra att [klienten] plötsligt förnekar att det var han som körde. Åklagaren har dessutom kallat en eftersupningsexperten att vittna via länk. Jag gissar att klienten kommer att blid dömd för rattfylleri till dagsböter”. (s. 48).
Om rollen om att vara uppmärksam i en förhandling och hantverket om att bygga sympati inför rätten: “[klienten] är så inne i sin roll att han inte ser de ogillande blickarna från ordföranden. När det väl är min tur att ställa frågor inser jag att jag måste trycka på känsloknappen. Be [klienten] berätta hur det kändes när han blev stoppad på väg ut ur butiken. Det fungerar. [...] Några frågor senare framstår [klienten] som mer mänsklig.” (s. 61)
Hur det kan fungera med kommunikationen med sin sekreterare och att ibland finna sig i navet av aktuella händelser: “När jag väl fått en liten asiatisk buffé på tallriken plockar jag fram min mobil. Trettiosex mejl i inkorgen. Snabbt raderar jag ett tjugotal reklammejl. Återstår ett femtontal med verklig innehåll. Jag börjar med mejlen från [hans sekreterare]. Det första har rubriken ‘förhandlingen i eftermiddag inställd.’ [...] Nästa mejl från [hans sekreterare] ändrar förutsättningarna: ‘Ring så snart du kan. Nytt ärende’. Jag tittar på klockan. Kvart i ett. Kontoret är lunchstängt till klockan ett, så jag kan lugn i ro äta upp min mat. Som sällskap öppnar jag Expressen hemsida ‘EXTRA: Känd journalist anhållen för mordbrand.’ Två timmar senare stiger jag ur bilen utanför häktet i Sollentuna. Ett nytt människoöde att hantera. [...] Det lilla jag vet om mål har jag läst i Expressen.” (s. 66-67 och 69).
Hur ett telefonsamtal med en åklagare kan se ut: “Plötsligt piper det till i mobilen. ‘Johan’. ‘Hej, åklagare X här. Du hade sökt mig. Jag antar att det gäller [klienten]. Hon låter tjänstemannamässig. ‘Ja, jag ville ha lite information inför förhöret. Nu har vi redan haft det, men jag vill ändå gärna ha grunderna för anhållandet. Du kanske redan har hört att förhöret blev lite annorlunda’ ‘Jo, jag pratade med utredarna. Hon vill tydligen försvara sig själv.’ ‘Precis.’ ‘Grunden för anhållandet är att hon greps i sin chef trapphus med en preparerad tygväska. Jag påstår att hon planerat att sätta eld på chefens lägenhet. Enligt förhör med chefen har han haft en relation med [din klient] som hon inte accepterar att han vill avsluta. Därför är hon misstänkt för försök till grov mordbrand alternativt förberedelse till samma brott.’ ‘Okej.’ ‘Jag kommer att gå in med en häktningsframställning redan i morgon förmiddag. Jag tycker inte att det finns någon anledning att vänta med tanke på hennes inställning. Det verkar inte som om hon vill lämna någon förklaring.’ ‘Tack, då vet jag. ‘'Jag skulle gärna ha häktningen på eftermiddagen om det funkar för dig, jag är upptagen på förmiddagen.’ ‘Absolut, då lämnar jag in häktningsframställningen vid elvatiden’ ‘Toppen, ses i morgon.’ Jag lägger på. (s. 73-74).
Hur ett telefonsamtal kan se ut med en ordförande: “Efter ett par minuten dikterande ringer det i telefonen. ‘Rådman Y här, du ville tala med mig om [din klient].’ Rösten bestämd. ‘Ja hej. Jag träffade henne igår. Hon vill sköta sitt eget försvar.’ ‘Jaså, ja, det kommer jag inte att gå med på. Tror du att det hjälper om hon får någon annan?’ Hon skrattar lite, som om frågan är känslig. ‘Nej, hon vill inte ha någon försvarare. Ville inte ens tala med mig när jag försökte ringa nyss. Jag tänkte att du skulle veta det inför häktningsförhandlingen. Du får såklart gärna kolla igen om hon vill ha någon annan.’ ‘Jag förstår. Jag tar upp frågan med en gång vid förhandlingen. Jag kommer inte att acceptera att hon sköter sitt eget försvar.’ ‘Utmärkt. Då vet du att det kan bli lite annorlunda idag.’ ‘Ja, tack för att du informerade mig. Vi ses klockan tre.’ ‘Det gör vi. Hej då.’ Jag lägger på och tittar på klockan.” (s. 76)
Hur en häktningsförhandling kan gå till bakom stängda dörrar (s. 80-82).
Om att jobbet kan innebära mycket resande och att hotellen kan bli ens kontorsrum. “Värmen slår emot mig när jag går igenom den cigarrliknande gången ut ur flygplanet på Malmö Airport. [...] Tvåtusen femhundra sidor förundersökningsmaterial i en resväska och ytterligare en väska med kläder för den vecka i domstol som väntar. [...] Vid sextiden på kvällen är jag incheckad på mitt hotellrum. Jag pysslar så gott jag kan för att få ordning på det rum som en vecka framåt ska vara både mitt kontor och min bostad.” (s. 89)
Trick att få klienten att sluta oroa inför en kommande huvudförhandling. “Besöken så här nära inpå en rättegång är annorlunda, mer fokuserade. Allvaret gör sig påmint. Under den del av häktningstiden då inget egentligen händer har vi ofta spelat Yatzy. Jag har märkt att enkla sällskapsspel ofta göra de häktade på bättre humör. Under tärningskastandet blir stämningen vardaglig. De oroliga tankarna skjuts åt sidan för en stund och det får en närmast terapeutisk effekt.” (s. 91).
Om perspektivet att det kan väga extra tungt att försvara oskyldiga personer: “Trots att jag deltagit i många mordrättegångar vilar ansvaret varje gång tungt. Dessutom börjar jag på allvar undra om åklagaren har rätt. Något, som jag inte riktigt kan ta på, får mig att tänka att [klienten] är oskyldig. […] Jag har naturligtvis fått skyldiga människor frikända, säkert fått mördare frikända […] Men jag har lika säkert varit en del i att oskyldiga människor fällts för brott de inte begått. För mig är något sådant det värsta som kan hända. Tankarna på att jag skulle ha lagt upp målet på ett annat sätt, förberett mig lite till […] är svåra att bära.” (s.93)
Första intrycket i en huvudförhandling är det viktigaste: “Dörren öppnas till rättssalen. [...] Alla försöker få en skymt av honom, de misstänkta mördaren. […] Snabbtesta skuldfrågan genom att titta hur han ser ut när han kommer in. Det finns en del tidningskrönikörer som verkar ha gjort detta till en sport. Både klädval och hur de misstänkta beter sig när de kommer in i rätten läggs till bevisningen i skuldfrågan.” (s. 97)
Om de retoriska avvägningarna försvarare hela tiden laborerar med: “‘Herr ordförande. Detta är ett rent indiciemål. Som jag sa inledningsvis är [klientens] inställning den att han inte är den person som skjutit. [...] Han saknar helt motiv och var dessutom barndomsvän till Ibrahim. Jag tvekade något om jag skulle använda förnamnet eller om det blev för personligt”. (s. 100)
Om hur det kan vara att försvara en känd terrorist och då en av Sveriges mest hatade män: Om att han får samtal från ordföranden om han skulle vilja vara beredd att försvara en känd terrorist och så snart han tagit sig an uppdraget och lagt på luren så börjar det ringa i hans mobiltelefon. “Telefonen får ett eget liv. Jag trycker bort samtalen, som rinner in i en strid ström. […] Så snart jag tryckt bort ett samtal kommer det omedelbart ett nytt. Det är helt galet. […] [och de bestämmer tid] för förhör på Kronoberg om en timme. Telefonen fortsätter att ringa på samma sätt hela tiden. […] På väg till Kronobergshäktet börjar jag svara på inkommande samtal. Jag inser att allt annat är omöjligt. Det kommer inte att fungera att avstå från att svara. Jag måste hantera media. […] Redan när jag svänger in på Bergsgatan ser jag samlingen av journalister utanför ingången till Kronobergshäktet. […] Så fort jag kommer in på Ica ropar en av de anställda som jag känner sedan många år: ‘Terroradvokaten’. Tilltalet är skämtsamt men får mig att inse att alla vet. […] För mig handlar det nu om att planera, att tänka igenom hur kalendern ska skötas och att skapa tid för att hantera den oceanångare som målet helt säkert kommer att bli. Jag förstår omedelbart att jag inte kommer att klara av att sköta allt ensam. Jag måste få en medförsvarare. Både som avlastning men också som bollplank. Valt faller på Z […] ‘Johan du har fått en massa mail om [klienten] […] Jag tittar över hennes axel och förstår när jag ser rubriken i meddelandefältet: ‘Till den muslimälskande landsförrädaren Johan Eriksson’. […] En bit in i juni ringer en av utredarna och meddelar att [klienten] ska vallas. […] Hela projektet är extremt riskfyllt. Under inga förhållanden får det läcka ut att vallning ska ske. Att plocka ut Sveriges mest hatade man ur häktet och köra runt med honom i Stockholm är av naturliga skäl ett vanskligt projekt. […] Det enda jag och Z på förhand får veta är att vi ska befinna oss utanför infarten på polishusgaraget klockan 05.00. Z och jag är så försiktiga att vi inte ens skriver in i våra almanackor vad vi ska göra. Istället lägger vi in en helt påhittad bokning för att minimera risken för läckor.” (s. 216-217, 223, 225 och 236).
Om att förhålla sig ödmjuk om rollen som advokat och sitt kändisskap: “Jag vet att vissa nu uppfattar mig som stjärnadvokat. Att det finns unga jurister som, liksom jag kände inför Henning Sjöström, är blyga för att träffa mig. Men det är fel att tänka så. Jag är nämligen precis densamma som den unga jurist som för mer än trettio år sedan klev in på Björn Rosengrens kontor - om än något mer erfaren” (s. 248).