Jag vet inte hur jag ska börja med detta blogginlägget. Det känns för jävligt. Hade jag kunnat få det ogjort så hade jag fått det ogjort och jag känner mig väldigt dum nu efteråt.

Det var under uppsatsseminariet i kursen rättshistoria (20 hp) som allting hände. Vi hade nu i slutet av kursen samlats i en uppsatsgrupp med 8 stycken personer (inklusive mig själv) för att opponera och respondera samt kommentera på varandras uppsatser. Dessa uppsatserna hade instruktionerna om ett valfritt ämne i rättshistoria på max 5500 ord där man i uppsatsen även skulle analysera en rättsutveckling utifrån en valfri teori. Varje opponent hade 15 minuter till sitt förfogande att framföra sin opponering till respondenten där det sedan fanns ytterligare 15 minuter för övriga deltagare där de kunde fritt få ställa frågor till respondenten eller kommentera på uppsatsen.

Jag ska säga att jag hade mått lite dåligt igår kväll under förberedelsen till denna opponeringen för jag visste ju vilka kritiska brister jag hade upptäckt i efterforskningen av uppsatsen. Detta var nog en signal jag nu i efter hand skulle ha lyssnat mer på. Nu i efter hand så skulle jag nog helt enkelt låtit bli att lägga fram de synpunkterna eller ha verkligen tänkt igenom på hur jag skulle ha framfört det på mycket bättre sätt.

Jag visste med mig också och hade även fått rådet av två tidigare kursare på programmet under efterforskningen av denna uppsatsen om jag ens skulle framföra det så skulle det vara på ett nyfiket, undrande och ödmjukt sätt. Men inte nog med det, jag hade även det bättre vetandet med mig om vad man bör försöka tänka på och sträva efter när man opponerar på någons arbete eftersom jag dessförinnan hade läst Lan Jeidös guide i ämnet. Detta var inte första gången jag opponerat men det var den första gången jag stött på ett sådant här problem och ett personligt dilemma.

Det som jag ville ta upp med respondenten var bl.a. att gå igenom fyra källor i fotnoterna som var helt fel. Det som stod i hennes brödtext hade inget stöd av de källorna hon refererat till fotnoterna. Mitt subjektiva resonemang om hur jag rättfärdigade om att ta upp det var ungefär följande tankegångar: Hur kan denna uppsatskrivaren inne på sin sjätte termin på programmet göra sådana huvudfel i sin uppsats? Min erfarenhet pekade också på att examinatorer inte går in och dubbelkollar källor om de inte får en anledning att misstänka något. Detta först och främst eftersom det inte fanns någonting i denna uppsatsen som skulle ge en indikation på att man behövde göra ett stickprov. [bifogar bild exempel nedan]. Detta också eftersom människor generellt sätt och tyvärr (tråkigt att säga det) även lärare tenderar till att vara lata och inte minst jobbar med en tidsbrist. Min slutsats blev helt enkelt då. Om inte examinatorn kommer göra stickprov på denna uppsatsen. Vem ska då kunna tala om för opponenten om att det finns någonting viktigt att lära sig här? Syftet var att göra ett starkt intryck som skulle mana till ett uppvaknande men verkligen inte till att få respondenten till att må dåligt ett börja gråta. Jag kände mig manad till att ta den rollen utifrån ovanstående tankegångar. Att peka på att det finns en grundläggande uppgift att kolla så att källorna man använder är korrekta och förhoppningsvis inspirera till att lägga till en rutin när man skriver ner eller dubbelkollar sina fotnoter.

Hela spektaklet från min sida under framförandet blev ett fullständigt fiasko. Jag tänker inte gå in på detaljer men jag var verkligen dum i huvudet. Examinatorn (G. Granström) avbröt mig och sade: “nu blev det lite dålig stämning här”. Varpå jag svarade “Ja”. Jag fick panik och skiftade fokus, tonläge och växelläge - jag kände att jag helt plötsligt var tvungen att nämna någonting positivt med uppsatsen och började prata om att det bästa med uppsatsen var att hon hade en väldigt bra skriven teori i uppsatsen. Som ni kunde gissa var det där inte särskilt lyckat då det fungerar inte att bara växla sådär mentalt sätt. Tror det märktes bland deltagarna. Åtminstone av examinatorn för trots att jag hade mycket mer tid kvar på att framföra min opponering så frågade examinatorn mig: “Har du någonting mer att tillägga?". Varpå jag svarade: “Nä” då jag kände på mig att det inte var lönt att fortsätta. Vad jag än skulle säga så skulle respondenten så skulle ju respondenten sitta där och må skit. Det skulle bara kännas dumt att pladdra på och jag var inte helt säker på att respondenten skulle vara särskilt mottaglig något mer. Jag vet inte om respondenten tappade förtroendet för mig - åtminstone tappade jag förtroendet till mig själv att fortsätta. En sak var säker och det var att jag ändå misslyckas att kommunicera dugligt.

Examinatorn valde efter mitt svar på frågan att bryta opponeringen och ta en 15 minuters paus. Även på så vis att de andra inte fick tillfälle att enskilt ställa frågor till opponenten. Detta var nog ett klokt beslut. Respondenten gick sedan ut ur salen och när jag väl kom ut ur salen så hörde jag respondenten säga under gråt till examinatorn om att hon uttryckte att det var pinsamt [för henne]. När seminariet sedan återupptogs så förblev jag tyst resten av seminariet. Kände inte för att yttra mig något mer vilket kändes som den enda kloka idén jag hade.

Efter seminariet manade mitt samvete mig att ta en riktig funderare och evaluera om vissa aspekter av mitt liv. Jag behövde rannsaka mig själv och vad fan jag sysslade med. Det där gick ju inte bra. Jag begav mig hemåt till Nydala och tog sedan en promenad runt hela Nydalasjön. Jag behövde få bättre mekanismer i mitt omdöme till när, hur och varför jag bör välja att tillföra kritik till någon på ens hantverk. I detta fanns det en slags tokig tankegång om att jag skulle gå hårt framåt. Det var liksom där min tankegång om att en effektiv kommunikation skulle uppstå. Jag hade i heller inte framfört det på ett balanserat eller lämpligt sätt. Någonstans inne i mig hade liksom krigarsjälen kickat igång om att jag var tvungen att göra det omöjligt för respondenten att glömma denna kritik. Hemskt upplevelse för mig och respondenten och jag borde ha vetat bättre vid det här laget.

Bifogade exempel på fotnoter som saknade stöd i respondentens brödtext:

Uppdatering 13:e September 2024: Återkopplingen från examinatorn om opponeringstillfället.

“En annan sak som du bör tänka på är hur du förbereder och genomför en opposition. Även om du hittar inkonsekvent källhantering i den uppsats du opponerar på så är det inte konstruktivt att ägna hela opponeringen åt att presentera bevis för det. Det snygga sättet att göra det på är att kort konstatera att du hittat saker som inte stämmer, kanske ge ett exempel, och sedan gå vidare och diskutera andra aspekter av uppsatsen. Det blir väldigt svårt att bedöma din förmåga till opposition annars.”

Kan inte argumentera mot den återkopplingen och jag är helt enig i examinatorns bedömning där.

Med det sagt ovan så är det dock tur att jag iheller inte fick opponera på nedanstående uppsats (se exempel nedan):

Om nu syftet var det ovannämnda. Varför har uppsatskrivaren då skrivit ett avsnitt om Gustav Radbruch liv (notera källan, se nedan):

Ett exempel från samma uppsats (se bild nedan). Vad tjänar det för syfte att ha med det hela tyska citatet överhuvudtaget? Speciellt också när uppsatsförfattaren beskriver vad citatet innehåller i stycket under.

Ovanstående var ett axplock från en annan uppsats. Det var en uppsats som gjorts på ett dryckesslag av energidryck. Man kunde riktigt känna av koffeinets effekt och läsa av skrivarens sinnestillstånd när man läste hans text. Det var solklart att uppsatsskrivaren hade lidit av prokrastinering. Och min gissning var att den förmodligen hade skrivits en väldigt kort tid innan inlämningen (fick sedermera detta bekräftat av uppsatsskrivaren att han hade skrivit lejonparten av uppsatsen 22 timmar i ett maraton innan deadlinen. Jao så kan det också gå när man lider av prokrastinering.

[Uppdatering 15 September 2024]: Betygsresultatet från ovanstående (energi-drycks) uppsats.

Slutsats:

Uttryck dig mer ödmjukt. Se efter retorikens regler för hur man framför konstruktiv kritik på ett välavvägt, hyfsat och lämpligt sätt. Se människan! Glöm ej det viktigaste av allt - medkänsla.
Ribban på uppsatser som blir godkända på kurser under detta programmet har jag konstaterat är ganska så låg.