Allmänt

Jag skulle inte rekommendera denna bok till en juriststudent. Även om den stundtals bjuder på intressanta kulturella anekdoter från författarens juridiska karriär – främst som tingsnotarie på 1940-talet och hovrättsdomare på 1950-talet – ger den inte många djupare insikter om juristrollen. Det mest givande är inblickarna i livet på domstolen före och strax efter den stora reformen av rättegångsbalken, vilket jag fann fascinerande som en skildring av en svunnen tid. Men det räcker inte för att göra boken särskilt relevant för juriststudenter. Tycker det dock är fascinerande att författaren har ett sådant bra minne att kunna återge ganska mycket av sitt liv och i vissa delar alldeles klart när han vid 94 års ålder efter diktamen till sin dotter Viveka som nedtecknade hans berättelser. Nedan har jag gjort en boksammanfattning av det jag fann mest intressant.

Bakgrund:

Hovrättsråd.
Riksåklagare.
Rikspolischef.
Byråchef för fångvårdsstyrelsen.

Källa: https://www.svd.se/a/e8BXb4/tidigare-polischefen-holger-romander-dod

Boksammanfattning:

Enligt honom och den karriärväg han valde var hans bra betyg helt avgörande för hans karriär efter juristprogrammet: “Läste juridik efter lite mindre än två år med cum laude i samtliga ämnen. Bland studenterna sas allmänt att man inte skulle sträva efter överbetyg utan så fort som möjligt få godkända betyg för att utan dröjsmål komma ut i förvärvslivet, där varje år var betydelsefullt. Det här med betyg stämde inte i mitt fall, de blev helt avgörande för min framtid. Det är därför som jag har redovisat dem, väl medveten om att det kunde uppfattas som outhärdligt skryt” (s.33-34).
Om sin första arbetsintervju för att få sitta ting: ¨När man var färdig jur kand gällde det att sitta ting. Det var ont om platser för tingsnotarier. Just då fanns det bara två i landet, en i Köping och en i Vimmerby. jag skickade in ansökningshandlingar till båda ställena. Häradshövdingen i Sevede och Tunaläns domsaga i Vimmerby nappade först på den korta långreven. Han ringde och föreslog att jag skulle komma ned till Vimmerby för att se om jag kunde trivas med domsagan. Jag reste med tåg till Vimmerby och mottogs av häradshövdingen, som hette Emil Severin, i hans tjänsterum på tingshuset. Begreppet anställningsintervju var okänt men praktiserades ändå i olika former. Emil Severins förhör var mycket koncentrerat. Han ställde bara tre frågor och utrymme för allmänt prat fanns inte. Hans första fråga hade ingen uppenbar relevans för arbetet som tingsnotarie. Den löd: Spelar notarien Vira? Detta är ett kortspel som i likhet med bridge kräver fyra man runt spelbordet och var ett tidsfördriv som häradshövdingen och tre nära vänner till honom ägande stort intresse. Olyckligtvis skulle en av de fyra lämna VImmerby och man var på det klara med att det inte skulle gå att hitta en värdig fjärde man in Vimmerby, men så kom man på att häradshövdingen kunde lösa problemet genom att anställa en Viraspelande tingsnotarie. Mitt svar på frågan var nej. (s. 34). Den andra frågan hade viss betydelse för arbetet på tingshuset men inte för sådant arbete som tingsnotariens förväntades utföra. Frågan lydde: Skriver notarien maskin? Svar nej. Detta var bekymmersamt eftersom domsagan inte hade mer än en enda kanslitjänst och den var dessutom bara på halvtid. Den innehades av en medelålders man som delade sin dag mellan sjukstugan, där han var syssloman, och tingshuset där han var kanslist. Han led av någon from av atrofi i båda händerna och kunde inte skriva maskin med mer än en knoge på varje hand. Detta fungerade men gick långsamt. Man hade därför svårt att hålla rimliga expeditionstider i allmänhetens ärende som kunde röra bouppteckningar, gravationsbevis, lagfarter eller inteckningar. Att det var så dåligt beställt med kansli hjälp hade en historisk förklaring. Håradshövdingarna fick tidigare själva bekosta de kansli biträden som de ansåg sig behöva. Det kunde då vara frestande att hålla nere kansli tjänsterna på ett minimum och räkna med att tingsnotariens skulle klara en del av kansliarbetet. Emil Severins tredje fråga var förbryllande: Har notarien ordnad ekonomi= På den frågan kunde jag naturligtvis inte svara nej utan sa att jag överhuvudtaget inte hade någon ekonomi. Därmed var audiensen slut och jag återvände med tåget till Stockholm i något dyster stämning eftersom jag hade offrat en vacker sommardag utan mening och dessutom fått betala kalaset själv. (s. 35). [...] Någon vecka efter mitt besök i Vimmerby ringde häradshövdingen och meddelade att jag hade fått tjänsten. Andra sökande hade troligen gett i varierande utsträckning mera positiva svar på frågorna vid anställningsintervjun men häradshövdingen hade inte kunnat bortse från att jag med mina betyg hade slagit dem med flera hästlängder (s. 36-37).
Kulturen med häradshövdingar och deras arbetsmoral: “En del häradshövdingar hade ovanan att samla ihop alla så kallade surdegar och andra besvärliga mål till ett ting mot slutet av året och så fann de att de behövdes en veckas ledighet när det där tinget skulle hållas. Häradshövdingen i vara praktiserade denna arbetsmetod.” (s. 48).
Om sin tid som notarie: “En advokat hade på 1930-talet gett ut en bok med titeln ‘Det var en tjusande idyll’ där han skildrade livet för en tingsnotarie i en landsortsstad och hans första stapplande steg in i hovrätten. När jag nu blickar tillbaka på mina år som tingsnotarie i Vimmerby kan jag inte sammanfatta tiden där bättre än med orden ‘Det var en tjusande idyllä. (s.37). Det första jag gjorde i Vimmerby var att under högtidliga former avlägga domared. Notarierna bodde gratis på tingshuset. Tingshusvaktmästaren borstade skorna och gick ärenden. Hans hustru stod för städning och tvätt. Inte heller för detta betalade vi någonting. Taxeringsmyndigheten uppgav på vår förfrågan att vi inte skulle betala skatt eftersom det inte var arbetsgivaren staten utan tingslaget som tillhandahöll dessa förmåner. Vi nöjde oss med det svaret. (s. 37). [...] Notarierna hade hög status i staden och var eftertraktade i sällskapslivet, där höjdpunkten var maskeradbaler. Men så mycket tid för nöjen hade vi inte för vi arbetade 60-70 timmar i veckan. Arbetet började klockan 9. Klockan 12 blev det två timmars lunchuppehåll. Sedan arbetade vi vidare till klockan 9 på kvällen. Vi arbetade också på lördagar och söndagar men då var det kortare arbetstid, 5-6 timmar. Varje morgon klockan 9 och klockan 2 på eftermiddagen satt Emil Severin i sitt tjänsterum med dörren öppen för att kontrollera att vi var på plats i tid.” (s. 38)
Om nämndemannauppdraget och kulturen: “Det var eftertraktat att bli nämndeman, ett hedersuppdrag som medförde gott anseende i bygden. Blev man nämndeman skulle man enligt tradition bjuda nämndemännen i domsagan och notarierna på kalas. Fyllde man till exempel 50 år var man nästan tvungen att hålla stort kalas. Jag har ett särskilt klart minne av ett kalas hos den sympatiske nämndemannen i Djursdala. Kalaset började klockan 2 på eftermiddagen och pågick långt in på natten. Gästerna - enbart mn - samlade på gårdsplanen vid mangårdsbyggnaden och så kom nämdnemansfun ut på trappan och bjöd in på en smörgås. Denna visade sig bestå av ett bord me ett otal läckerheter, det mesta tillagat med gårdens egna produkter. När alla var mätta och belåtna gick man utomhus för att sträcka på benen och kanske gå bakom knuten för att lätta på trycket efter öl och brännvin. Efter en stund, en halvtimme eller så, kom nämndemans frun åter ut på trappan och bjöd in på en smörgås. Denna var likadan som den föregående, lika många anrättningar och lika fräscha. Alla goda ting är tre. Det bjöds på en tredje smörgås, också denna med lika många och goda anrättningar. Efterrätten var självfallet ostkaka. Industriellt tillagad ostkaka fanns på den tiden inte att köpa i Frödinge, en liten by strax utanför Vimmerby. En sån möjlighet skulle ändå inte ha utnyttjats. Ostkaka lagades hemma med möda och kärlek. Måltiden avslutades med kaffe. Till kaffet bjöds brännvin utom notarierna som fick konjak eftersom de var“fint folk”. Inget tal hölls.” (s. 41).
Om hans tid som hovrättsjurist: “Åren i Jönköping va en fin del av mitt liv. Arbetet i en kollegial domstol passade mig väl. Det fördes dagligen intressanta och inte sällan djuplodande överläggningar inför en dom. Det rådde fin anda inom fiskal åren och det var ett gott arbetsklimat. [...] Flertalet mål avgjorde utan muntlig förhandling. I stället grundades hovrättens dom på föredragning av en hovrättsfiskal. Det ställdes stora krav på föredragningarna. Det skulle vara väl disponerade så att knäckfrågan i målet blev belyst, Parternas argumentation och bevisning skulle i relevanta delar presenteras fullständigt och opartiskt. Oväsentligheter fick inte tynga föredragningen, upprepningar var en styggelse. Föredragningen skulle avslutas med förslag till dom. Föredraganden borde bemöda sig om en välmodulerad och lagom stark röst. Störande dialektala inslag accepterade inte. Förmåga att föredra mål var avgörande för om en aspirant skulle godkännas eller spräckas.” (s. 46).
Om hur det var att vara domare i den tidens mest uppmärksammade mål: “När jag under en tid tjänstgjorde som tingsdomare i Tveta, Vista och Mo häradsrätt kom halmplattemålet på min lott. Målet uppmärksammades på sin tid i hela landet. I Jönköping med omnejd var intresset enormt stort. Det målet tvistade parterna om vem av dem som hade uppfunnit en metod att med användning av halm tillverka dörrar med särskilt stor stabilitet och ljudisolering. Det som intresserade allmänheten var partsställningen i målet. Kärnade av aren verkmästare vid tändsticksfabriken i Jönköping, svarande ett industriföretag i Forserum för tillverkning av dörrar. Allmänheten fann snabbt att detta var en David kamp mot Goliat [...] Parterna tvistade också om den rättsliga betydelsen av att uppfinningen inte var skyddad av patent. Processen pågick i flera dagar med 96 vittnen som spretade i olika håll. [...] Sittplatserna i sessionssalen räckte inte till på långa vägar så många åskådare blev stående längst bak i salen. [...] Visst kunde jag avvisa alla som inte hade sittplats men jag befarade att det skulle leda till oroligheter som skulle störa rättegången. Inne i rättssalen förekom inga opinionsyttringar eller andra störningar. Numera hanterar man en sådan situation genom att sätta upp en tv-skärm i ett annat rum men den möjligheten fanns inte då.” (s. 53-54).
Om hur han uppfann eller inkorporerade en helt ny juridisk term i det svenska språket: “Jag återvände till justitiedepartementet 1964 som lagbyråchef för straffrättsbyrån. Arbetet där var helt inriktat på följdfråganingar inför brottsbalkens ikraftträdande. Något dataregister över författningar fanns inte på den tiden så vi fick på annat sätt leta reda på alla författningar som på ett eller annat sätt kunde beröras av den nya balken. [...] Under vårt arbete med följdförfattningarna ställdes vi inför ett terminologiskt problem. Många unga lagöverträdare fick åtalseftergift. Detta var ett rättsinstitut som ingen vill avskaffa men namnet måste ändras. Man efterger inte någonting som är en för del för mottagarna. Efter mycket funderande kom jag på order åtalsunderlåtelse. Underlåtelse har i allmänhet en negativ innebörd, man talar till exempel om underlåtelsesynd. Ordet åtalsunderlåtelse har inte nån sådan negativ underton, det betyder bara att man avstår från att straffa en lagöverträdare. Den som kan lite danska känner nog igen ordet.” (s. 64-65).