Allmänt

Boken handlar främst om författarens egna reflektioner kring sina erfarenheter som jurist och sedermera försvarare under åren 1969–2016. Om du är intresserad av försvararrollen kan denna bok vara värd att läsa. Den kan också vara intressant om du vill få en inblick i ombudsrollen.

Jag kan börja med att säga att det inte är en särskilt bra bok, men den erbjuder ändå några fina insikter i försvararrollen och hur en advokat i detta fall ser tillbaka på sin karriär och värderar sina erfarenheter. Bokens absolut största styrka är den ärlighet med vilken författaren beskriver sina misstag, till exempel oförmågan att finna en balans mellan karriär och familjeliv. Att trots sin framgång som advokat var han kanske inte lika framgångsrik i att balansera yrkeslivet med familjelivet: “Skulle jag gjort samma val idag? Vet inte! Jag borde ha hittat en bättre balans mellan arbete och familj och tydligare lyssnat in andras behov. Den gyllene medelvägen. Men jag nådde aldrig dit. [...] Varför fann jag den inte? [...] Många i min generation visste inte bättre. Vi ifrågasatte inte på det sätt vi borde ha gjort, istället borrade vi ner våra huvuden och körde på. Säkert i tron att vi var oumbärliga. (s. 202) [...] Men allt är inte kamp. Jag känner stor tacksamhet för hur livet blev.” (s. 206).

Boksammanfattning:

Inre motivation: Han drömde om att bli försvarsadvokat under gymnasietiden och ville kämpa för de utslagna, utsatta och svaga i samhället. (s. 20) “Efter juristexamen hade jag under en period långtgående planer på att börja forska. Det var en dröm för mig [...] Men jag avskräcktes när jag såg baksidorna av det akademiska livet. Alla var tvungna att hålla sig vän med rätt personer för att komma ifråga för akademiska titlar och att samtidigt hitta en egen väg. [...] blotta tanken på lismerier fick det att vända sig i magen på mig. Tankarna på forskarkarriären försvann därför ganska snabbt (s. 54-55). “Jag fortsatte visserligen att ansöka om tingstjänster men hade samtidigt planer på att börja studera ekonomi. [...] Jag hann precis påbörja mina ekonomistudier våren 1969.” (s. 76-77) [...] Jag ville kämpa för rättvisa och lika möjligheter för människor. Med juridiken som verktygslåda var min strävan att stå i den svages ringhörna och kämpa för dennes rättigheter och möjligheter i ett samhälle som upplevts som fientligt [...] Visst ville jag tjäna pengar. Men pengar har aldrig varit avgörande för mig (s. 96).
Hade sitt sista mål den 22 januari 2016. Och han uppskattningsvis arbetade sammanlagt ca 154 000 timmar att som jurist och advokat: “En normalarbetsvecka varade 70 timmar, och jag hade i genomsnitt fyra veckors semester per år som dock ofta avbröts av att jag tog på mig olika uppdrag. Antal sjukskrivningar går att räkna på en hand och några vab-dagar har jag aldrig ansökt om. När det var dags för helg fick jag ofta migrän. Huvudvärken försvann inte förrän det var dags att jobba igen. Så här höll det på i stort sett varje helg.” (s. 194)
Intresset för juridiken: “En anledning till att jag började intressera mig för juridik var att jag under 50-talet tog del av Vilhelm Mobergs synpunkter på den svenska rättsrötan och hans pamflett gällande Haijbyaffären och den republikanska idén. En ännu större anledning var den uppmärksammade domen 1948 mot amerikanen Caryl Chessman som mot sitt nekande dömdes till döden [...] Det var inte så mycket skuldfrågan som upprörde. Det handlade i stället främst om att förstå hur dödsstraffet kunde finnas i USA [...] Jag kunde helt enkelt inte (och kan fortfarande inte) förstå hur en stat som propagerar icke-våld har dödsstraff. Men det handlade också om att förstå varför Chessman inte fick ett bättre försvar och varför han tilläts försvara sig själv (s. 68) [...] Han hade svårt att hitta bra advokater. Hade han haft ett bättre försvar hade han kanske inte dömts till döden. Jag såg detta som ett slags rättvisans lotteri”. (s. 69) [...] Ett ytterligare avgörande anledning till att jag valde juridikstudier bör i uppriktighetens namn nämnas. Det var den enda utbildning jag kom in på. Det enda som krävdes var studentexamen. Och det innebar att det var många som började läsa juridik, men också många som slutade. (s. 70).
Började studera juristutbildningen 1962: Inledningsvis tyckte han att utbildningen var ganska trist. "Utbildningen var upplagd så att vi började med proppen (en grundkurs), sedan företagsekonomi och därefter nationalekonomi. Trista ämnen som inte uppmuntrade till vare sig fördjupning eller fortsatta studier. [...] Men sedan när jag började med straffrätt och processrätt, då jag var i Lund, kände jag att juridiken var något för mig. Att stå i en rättssal och försvara någon såg jag som oerhört spännande och utmanande. Det kändes lite som en tävling. En slags Davids kamp mot Goliat och jag ville stå på Davids sida och vinna mot jätten, staten”. Blev klar med juristutbildningen i december 1968 (s. 75).
Om studietiden: “Många studenter festade mycket. Juridikstudenter utgjorde inget undantag i det avseendet. Den enda drogen vi använde var alkohol, vilket det dock ibland blev för mycket av.” (s. 70).
När han tittar tillbaka på karriären ansåg han sig bäst som advokat i slutet av karriären (s. 21)
Trots sina framgångar i karriären så lyckades han inte skaka av sig rädslan av att inte räcka till: Att inte duga, att misslyckas. Och att denna känsla blev värre med åren vilket resulterade i att han mot slutet av sin karriär drog sig för att ta sig an uppdrag. Under sin karriär led han även av starka skuldkänslor om när han var med sin familj så hade han skuldkänslor för att han inte arbetade, och arbetade han så hade han skuldkänslor för att inte var med sin familj (s. 21).
Om hans erfarenhet att han fortfarande inte kan skaka av sig vissa förluster i sin karriär: “Jag minns rättegångar i vilka jag inte nådde framgång. Domar jag fortfarande inte kan förlikar mig med. Jag försöker skaka av mig dem. Men det går inte.” (s. 148). [...] Det har gått mer än trettio år sedan hovrättens dom men jag upplever fortfarande utgången som ett misslyckande. Jag gjorde allt jag kunde, men nådde inte ända fram och det grämer mig fortfarande (s. 154-155).
Har totalt försvarat ca tjugotal personer misstänkta för mord i sin karriär och att han under sådana typer av åtal känt en större press som försvarare: "Varav hälften av dessa har lett till en friande dom [...] Det går inte att förneka att jag känt en större press på a tt prestera i detta fallen. Det är så att säga mer som står på spel.” (s. 176)
Kom inte in på notarietjänstgöring p.g.a. för dåliga betyg (s. 26 och 75): Under hösten samma år som han tog sin juristexamen skickade han in flera ansökningar till tingsrätter. Helt förvånad var han inte av att inte få notarieanställning. “Domstolarna var då, precis som nu, helt fixerade vid betyg”. (s. 76). “Varken självkänslan eller självförtroendet var på topp under denna period” (s. 76).
Hur han till slut halkade in på advokatyrket och tilltog ett knep för att få anställning: Såg en annons i Dagens Nyheter där en advokatbyrå i Stockholm sökte en biträdande jurist. Annonsen kunde inte komma mer lägligt enligt honom. “Advokatbyrån Nils-Erik Lundin sökte en biträdande jurist med intresse för erfarenhet av sjörätt. [...] Jag hade förvisso inga som helst kunskaper i sjörätt. Men tänkte att det nog inte spelade så stor roll.” (s. 77) “[...] Någon vecka efter att jag ansökt om tjänsten, utan att ha fått svar, ringde jag till advokatbyrån för att höra mig för om hur ärendet förlöpte. [...] Jag harklade mig lite försiktigt och försökte låta så vuxen och erfaren på rösten jag bara kunde. Jag minns att jag försökte tona ner min skånska dialekt. [...] En gladlynt sekreterare svarade [...] och sa att advokat Nils-Erik Lundin var i rätten under dagen. Jag förklarade mitt ärende att jag sökt arbete hos advokat Lundin och att jag av en händelse skulle befinna ig i Stockholm veckan därpå om advokaten då hade möjlighet att träffa mig en liten stund. Jag visste det var vågat att nästintill kräva att få träffa honom [...] Det kändes som om hon hade genomskådat mitt tafatta försök att verka världsvan. Jag hade bluffat och min bluff var nu synad (s. 79). [...] “Det dröjde bara några dagar innan sekreteraren ringde tillbaka och lät meddela att advokaten Lundin hade möjlighet att träffa mig torsdagen veckan därpå. [...] Jag fick övertala min mamma om att hon måste köra mig upp till Stockholm (s. 80). […] Mycket av anställningsintervjun blev det inte. Han berättade att det var tvåhundrafemtio personer som sökt tjänsten men att ingen annan än jag hade ringt och bett att få träffa honom. Och det tyckte han var så positivt att han redan där och då kunde tänka sig att anställa mig men att det fanns två problem: han inte kunde hjälpa till med bostad och vad gällde lön var han tveksam om det överhuvudtaget skulle utgå någon. [...] Det där med lönen var emellertid ett större problem. Jag var trots allt tvungen att äta och jag hade dessutom studielån att börja betala tillbaka. Efter viss diskussion - som jag förträngt innehållet av- bes advokat Lundin sig för att anställa mig som biträdande jurist med en lön om tvåtusen kronor per månad. Två tusenkronor per månad den första juli 1969 var inte så mycket pengar men jag tackade ja efter att Nils-Erik gjort tydligt för mig att flera av de andra som sökt tjänsten varit villiga att arbeta utan någon lön alls. Ett måhända ännu starkare skäl till mitt svar var att jag ju inte var överhopad med erbjudande. Nils-Erik var faktiskt det enda jag fick. Så mitt förhandlingsläge var milt uttryck svagt; eller bättre uttryckt - jag hade inget alls.” (s. 82).
Om när han fått sin första anställning i väntan på att få börja förberedde sig under tiden i att studera processrätt. Han reflekterar också om sina förstå gång han någonsin var i en rättssal var när han blev anställd: “Under denna tid grävde jag ner mig i böcker som handlade om processrätt. Jag hade naturligtvis studerat och tenterat ämnet under studietiden men kunskaperna satt långt inne. Inläsningen kunde handla om sådana fundamentala kunskaper som var man sitter under en rättegång beroende på om man är käranden eller svaranden men också om hur en rättegång bedrevs rent praktiskt. Jag kom inte ihåg mycket av den processrätt jag läst på universitet och ville för allt i världen inte skämma ut mig om jag ganska snart skulle företräda någon i domstol”. (s. 85). “Min första insats i en rättssal skedde andra dagen på jobbet. Nils-Erik sa till mig att jag måste vara i rätten i stället för honom i ett ärende där han var god man, Jag fick förklarat för mig att det inte var ett svårt ärende. Jag skulle bara anmäla mig till notarien i domstolen och säga att vi inte fått tag på den person Nils-Erik skulle vara god man för. Det var det enda jag behövde göra, infinna mig och säga att vi fortsätter att leta efter personen.” (s. 85) [...] Detta hela var över på några minuter [...] Sätt till tidsutdräkt och förberedelser är detta det minst omfattande mål jag haft. Kanske är denna “framgång” inte så mycket att skryta över. Men det var mitt allra första egna mål. Och det första målet glömmer man aldrig.” (s. 86).
Om att få tilldelat sitt första brottmål på kort varsel och den panik han kände då om att inte vara förberedd: Blev antagen till Advokatsamfundet 1974 efter fem års praktik på en advokatbyrå åt Nils-Erik Lundin. (s. 26). Efter inträdet i advokatsamfundet (veckan efter) fick han förfrågan av sin mentor Nils-Erik Lundin om han kunde rycka in för honom på kort varsel i ett brottmål. Han blev panikslagen eftersom han ej heller aldrig tidigare jobbat med brottmål. Han hade en dag på sig att sätta sig in i fallet, vinna klientens förtroende och prestera i rättssalen. Något som han med facit i hand tyckte var en orealistisk, dumdristig uppgift som han borde han eller hans klient blivit utsatt för (s. 31-32). En viktig lärdom av detta trauma var att han inte aldrig skulle ha det så om han skulle fortsätta jobba som advokat. Till följd av detta skrev han ner “försvarsadvokatens valspråk” och “ALLTID FÖRBEREDD” på ett vitt papper med svart tuschpenna häftade upp på väggen i kontoret som fick bli hans motto (s. 33-34).
Om arbetsbelastning och skuldkänslor under sin karriär: Helgarbete ingick oftast i uppdraget som advokat. Han hade oftast svårt att ta ledigt med vetskap om att hans klient kanske satt häktad och mådde dåligt. Satt klienten häktad tänkte han att det då alltid kunde vara ett ypperligt tillfälle att besöka honom/henne oavsett om det var på en helg eller heldag som julafton eller nyårsafton (s. 32).
Om hans mentor (advokat Nils-Erik Lundin): “Han var, vill jag påstå, en av de första brottmålsadvokaterna som inte enbart satt bredvid sin klient utan också riktigt tog till vara sin klients intressen. Han intog en betydligt mer aktiv försvararroll än vad som då var brukligt. Han verkade för att ta fram alla uppgifter och all information som talade för klientens sak.. Det var Nils-Erik [Lundin], Henning Sjöström och ytterligare några advokater som hade denna mer aktivistiska syn på försvararrolen, ett synsätt som starkt bidrog till förnyelse av försvararrollen och till att försvarsadvokatens yrkesidentitet, anseende och betydelse förstärktes. [...] Jag påstår att han under 1960- och 1970-talet var Sveriges mest anlitade brottmålsadvokat. Han syntes emellertid inte medialt eller på andra sätt offentligt av den enkla anledningen att han inte ville synas. Han ville jobba i det tysta.” (s. 97). [...] Jag såg upp till Nils-Erik även om vi, som sagt, var mycket olika människor. En likhet var [...] Att vi delade samma uppfattning om hur målet att nå framgång skulle uppnås. Det fanns inga genvägar.. Man måste jobba extremt hårt. (s. 98). [...] Den klassresa han gjorde sågs inte med blida ögon. De flesta advokater på den tiden hade så att säga juristeriet i blodet. Det var vanligt att familjemedlemmar, eller i vart fall, medlemmar i släkten, var jurister och hade olika befattningar i samhället. Inte sällan va de också ekonomiskt väl bemedlade”. (s. 98) […] Han gav mig en chans när ingen annan gjorde det. Jag gjorde mina misstag men han lät mig växa genom dem. Han tog mig under sina vingar och jag kommer aldrig glömma vad han gjort för mig och vad han betytt för mig” (s. 104). Fördelen med att vara anställd hos Nils-Erik Lundin som var en av Sveriges mest anlitade brottmålsadvokater var att det alltid fanns uppdrag (s. 35). “Jag kan inte nog betona betydelsen av denna ständiga tillströmning av försvararuppdrag. Jag var alltid i rätten och blev på kort tid en ganska erfaren advokat” (s. 35).
Om att han hela tiden strävade efter balans mellan advokatrollen och familjelivet men aldrig lyckades efterleva det: “Min pappa betonade ofta betydelsen av att finna balans i livet. Att hitta en medelväg mellan familj och arbete. Den gyllene medelväg min pappa förespråkade har jag strävat efter, men aldrig riktigt lyckats finna.” (s. 98-99).
Om hans första mer medialt uppmärksammade mål och egoistiska uttalanden han gjort i rollen: Riganakosmålet (s. 40). Hans klient misstänktes för att vara den största heroin langaren i Sverige. (s. 37). Rättegången blev uppmärksammad av massmedia och hårdbevakas av Expressen. Redan när rättegången inleddes tog tidningen ställning i skuldfrågan och enligt tidningen var hans klient skyldig. Althin skrev då ett inlägg till Expressen med rubriken “Expressen en fara för rättssäkerheten" som även var ett slags ett öppet brev till en journalist (Per Wendel) som utpekade hans klient som skyldig narkotikabrottsling med bild och namn på honom i Expressen - till hans förvåningen och glädje publicerades inlägget i tidningen (s. 38-39). När domen meddelades 1981 stod han och journalisten närvarande i domstolen för att läsa domen på varsitt håll - hans klient fick åtta års fängelse. “När jag läst klart vände jag mig mot Wendel, såg på honom och sa att domen kommer att överklagas till hovrätten. Jag tillade att jag skulle se till att Riganakos friades helt från ansvar för grovt narkotikabrott. Just när jag sagt det ångrade jag mig. Det kändes inte bra. Jag brukade inte vara så kaxig, men vid detta tillfälle kunde jag inte låta bli [...] Svaret från Wendel lät inte vänta på sig. [...] Han sa till mig att om [hans klient] friades helt från ansvar för grovt knarkbrott skulle han äta upp sitt presskort. [...] Så här i efterhand framstår hela situationen naturligtvis som två alfahannar som ägnar sig åt tuppfäktning" (s. 40). “Domen överklagades och fallet prövades i hovrätten. Tre saker kommer jag särskilt ihåg från prövningarna i tingsrätten och hovrätten. Det första var åklagaren som i tingsrätten valde att inte vända sig mot domarna när han pläderade. I stället vände han sig mot åhörarna. Det hela såg mycket märkligt ut och jag har aldrig sett en åklagare agera på det sättet, varken förr eller senare. Det andra [...] var en av domarna i hovrätten som efter att ha lyssnat på ett av åklagarens vittnen utbrast: “Dessa sagoberättande turkar”. Det är sällan man live får höra ett så pass kränkande uttalande från en domare. Tanken var nog inte att jag skulle höra tillmälet men han sa det med lite för stark röst så orden kunde inte undgå mig. Och det tredje jag kommer ihåg var utfallet i hovrätten. [Hans klient], som visserligen dömdes för några mindre allvarliga brott, friades helt från grovt narkotikabrott. Jag blev aldrig inbjuden till middagen där Wendel skulle äta upp sitt presskort. Hovrättens dom lugnade emellertid inte Expressen. En hel bilaga ägnades åt att försöka påverka Riksåklagaren att söka prövningstillstånd [...] Utan att nå framgång. (s. 41). En konsekvens av denna rättegången var också att han för första gången blev inbjuden att medverka i ett tv-program för att diskutera målet. I programmet deltog bland annat även den dåvarande justitieminister Carl Axel Petri. “En konsekvens av framgången i Riganakosrättegången blev att många personer som var misstänkta för narkotikabrott begärde mig som försvarare. En ytterligare konsekvens var att jag från denna tidpunkt kom att bli intressant för media. Ett tidigt exempel på de var att jag en tid efter Rigankosrättegången skulle försvara en flicka i Gävle tingsrätt [...] Varpå en tidning skrev att flickan begärt narkotikadvokaten”’. (s. 42). “En annan epitet som tidningarna gav mig efter Riganakosrätteången var ‘kändisadvokaten’. (s. 43).
Angående förberedelse, klientens förtroende och upplägg innan huvudförhandling: Det är omöjligt att vinna en klients förtroende om personen inte vet att försvararen är förberedd. “Det går inte att illa förberedd och med andan i halsen springa från den ena klienten till den andra [...] Det räcker inte att förbereda klienten på ett bra sätt, det måste ske på det bästa sätt. En klients förtroende är något som jag som försvarare måste göra mig förtjänt av”. (s. 33). Noggranna och ordentliga förberedelser är det viktigaste man kunde ägna sig åt som advokat. Om förhandlingen var utsatt till klockan tio, så var han i domstolen klockan åtta. “Nitiskt kanske? Inte alls. För mig började en huvudförhandling alltid före utsatt tid”. I domstolsbyggnaden brukade han letade upp ett tyst och ostört ställe för att gå igenom målet. “Oftast blundade jag. Jag visste vad vittnet hade sett, hört och sagt. Jag visste vad åklagarna skulle föra fram för bevisning, bevisningens styrka och hur jag skulle bemöta argumenten. Jag visste precis hur jag skulle inleda när jag fick ordet och vilka omständigheter som skulle poängteras extra mycket.” Han brukade också memorera utvalda sidor i en förundersökning så att han under förhör eller under en plädering kunde hänvisa snabbt till vad någon sagt. Vid dessa tillfällena brukade han även metodisk visualisera sin egen språkrytm, frasering, intonation, betoning samt pausering. Väl inne i rättssalen såg han sig själv som: "dirigenten och rätten var min orkester”. (s. 13-14 och 33).
Retoriska knep han har använt sig av eller sett andra använda sig av inne i rättssalen:
- Om retorikens betydelse i försvararrollen: “Jag var nog en av få jurister som i början på 70-talet fördjupade mig i retorik och särskild då retorikens betydelse för brottmålsprocessen. […] Jag hävdar att alla människor har en retorisk ådra som är mer eller mindre utvecklad, lite som ett bollsinne. Men att vi måste öva upp denna förmåga just i syfte att bli bättre kommunikatörer.” (s. 199). För mig handlar all konst om kommunikation [...] Jag ser faktiskt en motsvarighet i försvararuppdraget och i retoriken. Uppgiften att kommunicera med såväl klienten som domaren. Rätt frekvens och klienten kan bli frikänd, fel frekvens och denne kan få tillbringa lång tid bakom lås och bom. Jag menar inte att retoriken står över juridiken. Domaren har naturligtvis att följa givna lagar och regler men när det handlar om att slå hål på åklagarens tes om ett händelseförlopp inbillar jag mig att retoriken kan få stor inverkan. Större än vad en enskild domare kanske skulle erkänna.”
- Utgångspunkt i retorik: “Det går inte att från början veta hur man ska övertyga rättens ledamöter. Jag tror på att förenkla så långt det är möjligt. (s. 145).
- Hans kast med en tom patronhylsa i rättssalen: När han var försvarare för en av de tilltalade i Malexandermålet, där tre medgärningsman som öppnat eld mot poliser som resulterade i att två polismän dog. Eftersom åklagaren påstod att det var tre skyttar var det inte klarlagt vem av dem som hade avfyrat de dödande skotten. “Patronhylsorna låg utspridda över ett granskas stort område och dessutom hade utredarna och ambulanspersonalen gått omkring på platsen och kontaminerat den.”(s. 17). Hans klient och de två andra medtilltalade förnekade mord så var Althins uppgift att försöka så rimligt tvivel. Han återvände till fotografiet om patronhylsorna som låg utspridda på brottsplatsen i förundersökningsmaterialet och fick en idé: “Tänk om jag kunde få domstolen att inse att platsen en patronhylsa landar på inte med nödvändighet säger något om varifrån själva skottet avlossade, eller för den delen vem som skjutit. Jag kan väl inte ta med en tom patronhylsa in i domstolen och låta den studsa runt på golvet [...] Jo, det kan jag. En tom patronhylsa måste det naturligtvis vara [...] Jag vägde för och emot att genomföra idén [...] Vart ska tvivlet in i pläderingen i så fall? Ska jag ta med den i inledningen? [...] Den verkliga bilden av lagmannen som med gapande mun och förvånad blick följde patronhylsans färd i luften tills dess den landade några decimeter framför honom” (s. 17-19).
- Åklagarens retoriska knep med de upphängda blodiga kläderna: Althin blev försvarare till Benny Lilja i det kända bankrånet där gisslan hade tagits och innan rånarna flydde hade de skjutit in i en polisbuss där poliser som satt i bussen blev svårt skadade. “När vi kommer in i rättssalen var det första jag såg blodiga polisskjortor, jackor och byxor tillhörande de skjutna poliserna. Kläderna var upphängda op en ställning, väl synliga för alla i rättssalen. För att förstärka effekten ytterligare hade ställningen med kläderna placerats framför domarbordet. Jag var alltså ganska ny som advokat och blev helt tagen av åklagaren retoriska grepp. Upplägget var lyssnade, måste jag erkänna. Ett retoriskt mästerverk samtidigt som det var förödande för försvaret. Inte minst hos domstolens ledamöter blev reaktionen påtaglig. Ingen hörde vad någon annan sa. Allas blickar var riktade på de blodiga kläderna. När rättens ledamöter tittade på skjortorna såg de på de tilltalade på ett allvarsamt sätt. Hade jag varit mer erfaren hade jag bett ordföranden att ta bort kläderna.” (s. 101-102).
- Om att ha med en hockeyväska i rättssalen för att motbevisa åklagarens påstående om att hans klient ska ha använt en sådan för att kasta över relingen på Finlandsfärjan: “Åklagarens teori var att [hans klient] hade strypt målsäganden i hennes lägenhet den 14 november, packat kroppen i en hockeytrunk, förvarat trunken utomhus till den 19 november för att senare samma dag ha tagit med sig trunken ombord på en Finlandsfärja och väl ombord kastat trunken över bord i vattnet. (s. 150). I domskälet skriver tingsrätten att det inte fanns några bevis för att [hans klient] vare sig ägt den ishockeytrunk som [den försvunna kvinnan] eller den snara hon ströps med. [...] Ingen hade heller sett honom med trunken. (s. 151). [...] Det första jag gjorde var att införskaffa en exakt likadan ishockeytrunk som målsägande hittats i. Jag var sedan tvungen att få fram något att fylla trunken med som vägde i varje fall 60 kilo, som [målsäganden vägde]. Tanken var alltså att visa hovrätten det omöjligt för [hans klient] att lyfta trunken och kasta den över relingen. (s. 151-152). [...] Vid denna tidpunkt hade jag en prao på advokatbyrån, Kajsa, som var ungefär lika lång som målsägande och som vägde runt 60 kilo, [...] Efter lite betänketid kröp hon ner i trunken. Hon passade perfekt. Jag var övertygad om att hovrättens ledamöter skulle förstå det orimliga i åklagarens påstående. [...] Någon dag före hovrättsförhandlingen ville några av kollegorna prata med mig. Kajsa hade kontaktat dem. Hon var osäker på om hon kunde ligga still i trunken. [...] Jag fick tänka om. Jag införskaffade i stället 60 kilo potatis som jag lade i trunken varop den forslades till hovrätten med bud. (s. 153) Med hjälp av domstolens vaktmästare placerades den sedan mitt på golvet i salen där förhandlingen skulle äga rum. (s. 154) [...] Efter ytterligare en konstpaus och ett svep runt i salen med blicken betonade jag det viktiga: att det inte gick att lyfta den, i vart fall inte att lyfta upp den en meter. Som för att understryka det självklara i påståendet inbjöd jag rättens ledamöter att göra ett försök. Det var ingen som nappade på erbjudandet men jag hade gjort ett litet märke vid ena hörnet på golvet och efter en paus kunde jag se att trunken hade rubbats några centimeter. Någon hade alltså lyssnat till uppmaningen och gjort ett försök. (s. 154).
Om en domare som kastade en penna mot honom i rättssalen och att aldrig acceptera övergrepp av en domare: “Reflexmässigt krängde jag med huvudet åt sidan just i rätt tid för att undgå att bli träffad. Metallpennan kom farande mot mitt ansikte, men missade målet och smällde i väggen bakom mig med full kraft. Domaren som kastade pennan mot mig var i 50-års åldern. Jag var en ung nyutbildad jurist [...] Det var min första större rättegång. Jag var kärandeombud i ett fastighetsmål (s. 73) [...] . Händelsen fick mig att fundera över mitt yrkesval. Är det verkligen så här det går till i svenska domstolar? [...] Det kändes alldeles förfärligt. Jag tvekade om juristyrket var något för mig. [...] Minnet av pennan är inte ett öppet sår längre men jag har aldrig riktigt kunnat distansera mig från det. Varför gjorde domaren så? [...] Vad som spädde på obehaget och gjorde det hela än mer kränkande var att det vid bordet satt två domare till, i en så kallad tresits. Och ingen av de två övriga reagerade. (s.90). [...] Om samma händelse mot förmodan hade inträffat tio år senare hade jag naturligtvis agerat på ett helt annat sätt. Jag skulle ha skällt ut honom och anmält honom. (s. 91). Min uppmaning till alla jurister - och övriga - är att inte acceptera övergrepp. Stå på er! [...] En bidragande orsak till att jag inte gav upp har att göra med att det inte dröjde länge innan jag hamnade i samma domstol igen, med samma domare - när motpartsombudet blev utsatt av domaren. Han blev också utskälld för att inte ha varit tydlig med grunderna för sitt yrkande. Han fick dock ingen penna kastad mot sig. Jag insåg då att det var domaren det var fel på. Han ansåg uppenbarligen att det var genom kränkningar en rättegång skulle bedrivas. (s. 92-93).
Om hur det var att försvara mördaren på utrikesministern: “Mijalovic begärt att jag skulle försvara honom. Advokatreflexen slog till omedelbart och jag accepterade uppdraget. [...] Jag reagerade som jag tror vilken brottmålsadvokat som helst skulle ha gjort i samma situation.” (s. 112-113) [...] Jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle när jag kom ut från en häktningsförhandling och nästan blev nedtrampad. En hord av journalister sprang inte bara mot mig, utan också på mig. Jag blev knuffad på och dragen i, mikrofoner trycktes upp mot mitt ansikte, det var kameror överallt och frågor skrek till mig på olika språk från alla håll. [...] fick svårt att andas och hade ingen möjlighet att ta mig därifrån. Situationen var helt absurd [...] Men värst var de hot och det hat inte bara jag utan också min familj fick utstår under denna tid. Jag fick hotfulla brev skickade både till advokatbyrån och hem. Och nästan dagligen fick jag motta hotfulla telefonsamtal. [...] Jag vet att hot ytterst sällan förverkligas så jag var i och för sig aldrig rädd för min eller familjens säkerhet. Men jag var samtidigt orolig för att färmst mina barn kämnde det otäckt.” (s. 114-116). “Jag väljer att återge några av de mindre hatiska meddelanden som nådde mig: 'Du har gjort mig och många andra sjuka', 'Blodtrycket höljs varje gång man läser hur du försvarar en terrorist med våra pengar', 'Du borde straffas', 'Det är svenska folkets pengar du bollar med. Vi börjar tröttna snart.
- Han anser HD:s dom mot hans klient var en politisk dom: “Jag har min bestämda uppfattning om hur det hela gått till. Högsta domstolen hade redan bestämt sig för att döma Mijalovic till fängelse på livstid. [...] Att uttalanden i denna riktning var i minoritet och dessutom talade Socialstyrelsens rättsliga råd betydde föga. Jag kan inte på annat sätt än att den är politiskt motiverad. Högsta domstolen anpassade sig till det stora trycket från media och medborgarna och inte till den rättvisa juridiken krävde”. (s. 181-182)
Om den sovande ordföranden och hans erfarenhet om att påtala domaren om det: “Förhandlingen hade pågått i endast 45 minuter när jag upptäckte det som alla andra i rättssalen också sett. Ordförande satt något framåtböjd med stängda ögon. Han hade somnat! Jag har tidigare mött domare [...] som nickat till av trötthet, men jag hade aldrig upplevt en domare som somnat under en pågående rättegång. Med blicken sökte jag kontakt med de övriga advokaterna och sedan med åklagaren. Jag fick inget gensvar. Jag fick känslan av att de låtsades som om inget hänt. [...] Tankarna for i huvudet. [...] Varför gör ingen någonting? [...] Jag insåg att jag måste handla! ‘Är det inte dags att ta en paus’, hörde jag mig skrika rakt ut i salen. Åklagaren som förstod min avsikt instämde också han med hög röst. [...] Då vaknade ordföranden med ett ryck, tittade urvaket ut i salen och frågade så att alla hörde. ’Är det kanske dags att ta en paus?’ Det utbröt ett sorl i rättssalen [...] Men innan vi reste oss upp för att gå ut vände jag mig mot ordföranden och bad om ett samtal. Jag minns kollegornas min. En blandning av skräck och beundran. [...] Men samtidigt nyfikna på vad utgången skulle bli. Jag sammanträffade ensam med ordföranden i ett litet rum bakom rättssalen. Med barsk stämma frågade han vad det handlade om. [...] Svaret från mig kom lite försiktigt men tydligt: ‘Min klient vill inte bli dömd av en domare som är påtagligt trött!’. Han tittade på mig med en blick som inte var direkt fylld av beundran eller kärlek och närmaste skrek: ‘JAG ÄR INTE TRÖTT’ [...] Det som kom fram ur min mun var: ‘Så bra’. Samtalet var över. Jag lämnade rummet med en känsla av obehag. Vad skulle hända nu? Hade jag vänt domaren mot min klient? Mitt agerande riskerade i så fall att bli ytterst kostsamt. Jag visste att min begäran om ett samtal kunde sluta illa. [...] De övriga advokaterna och åklagaren väntade på mig när jag kom ut. Jag redogjorde för vad som sagts varpå något märkligt hände. De klappade om mig och gratulerade mig för ett modigt initiativ. Jag har varken förr eller senare fått en kram av en åklagare under en pågående förhandling. [...] det skulle visa sig att min rädsla varit obefogad. Under de följande rättegångsdagarna behandlade domaren mig med större respekt än någon gång tidigare. Faktum är att jag aldrig tidigare blivit behandlad på ett så respektfullt sätt av en domare. Han visste att jag hade rätt och uppskattade uppenbarligen att någon vågade framför sin åsikt” (s. 129-131).
Om att processa i HD och om att alltid tänka på klientens bästa: “Bostadsrättsföreningen hade stämt henne [..] Naturligtvis led jag med henne men detta var ett mål som grundade sig på en juridik som jag inte sysslade med längre. Det hade varit många ¨år sedan jag upprätt i fastighetsdomstol och då med mindre lyckats resultat. [...] Med desperation i rösten bönföll hon mig att ställa upp och hjälpa henne. ‘Jag har sett dig agera i Stockholms tingsrätt och jag vill inte ha någon annan advokat!’. [...] Inför förhandlingen i fastighetsdomstolen var jag mer nervös än vanlig. Jag hade som sagt inte stor erfarenhet av denna typ av juridik. (s. 134). [...] Bostadsrättsföreningens ombud lyckades få Högsta domstolen att ta upp målet. En prestation, då det verkligen inte är enkelt. Ytterst få mål prövas i högsta instans. För mig var det en stor överraskning som jag aldrig kunnat förutse. [...] Hur skulle jag göra nu? Jag hade aldrig tidigare företrätt någon i Högsta domstolen. Skulle jag övertyga [min klient] att välja en annan advokat? [...] Jag vägde skälen för och emot [...] Det hade gått bra såhär långt och jag trodde verkligen på att rättvisan var på [min klients sida]. Tiden fram till rättegången tillbringade jag som i en bubbla. Det fick inte bli fel. Jag kunde varje rad i handlingarna, tingsrättens och hovrättens domskäl och Högsta domstolens tidigare domslut i liknande fall. [...] Dagen för min premiär var inne. [...] När det var dags att gå in i förhandlingssalen hade jag ännu inte sett till bostadsrättsföreningens advokat. (s. 139). [...] Nu var frågan hur domstolen skulle göra. Antingen ställa in dagens förhandling eller invänta advokatens ankomst, vilket skulle innebära en fortsatt paus i ungefär en och en halvtimme. Domstolen beslutade att låta mig bestämma (s. 137). [...] det gällde att fatta beslut utifrån vad som var bäst för [min klient]. En tanke, inte den snällaste kanske, flög igenom huvudet. Om kollegan tagit fel på dag var han kanske inte helt förberedd. Jag vet ju hur jag själv brukade göra. Mycket av arbetet sker dagen för en förhandling. Så fick det bli [...] Efter nästan två timmar dök den saknade advokaten upp. Utomordentligt stressad, slipsen på sned, håret på ända och handlingarna i något oordning. När han öppnade portföljen rasade innehållet ut på golvet. Han svettades påtagligt när han skrapade ihop dokument och pennor i en liten hög innan alltsammans fanns in palts på bordet. (s. 138). Att tillvara en klients intresse innebär ett utnyttjande av alla lagliga medel. Jag skäms inte för mitt agerande.” (s. 139).
“Jag funderar ibland på varför ingen av barnen blev jurist. [...] Kanske har jag varit ett avskräckande exempel på vad som krävs för att nå framgång? Jag har förstått att mina barn har en helt annan syn på vad som är viktigt i tillvaron. Jag kan se att de ägnar betydligt mer tid med sina barn än vad jag har gjort. [...] Många jurister i min generation inte såg det som konstigt med en arbetsvecka motsvarande 70 timmar är detta inget som lockar en yngre generation. [...] Jag uppfattar att mina barn har en helt annan självkänsla och ett helt annat självförtroende än vad jag någonsin haft. De är tryggare i sig själva helt enkelt” (s. 201-202).
Inställning när han träffar en klient för första gången: “När jag träffar en klient för första gången låter jag denne prata. Det är viktigt att jag får klientens egna ord på det som inträffat. Sedan ställer jag mina frågor [...] Har jag inte en klients förtroende kommer den inte vilja prata med mig. Eftersom den jag företräder oftast har begärt mig som försvarare hör det till undantaget att klienten saknar förtroende för mig.” (s. 175)