Allmänt

Boken handlar om författarens reflektioner efter att ha varit verksam som advokat i 30 år. Författaren beskriver att syftet med boken var att "berätta något om vad jag har upplevt" men avser också att "komma in på några stickspår för att ge min bild av vissa företeelser" (s. 9).

Jag tycker att boken i vissa delar är upplysande och en frisk fläkt, särskilt delen där han reflekterar över beslutet tidigt i sin karriär att sluta arbeta med straffrätt och istället ägna sig åt civilrätt. Förutom det, och ett par andra små glimtar av insikter om sin roll och de utmaningar man kan möta som advokat, anser jag dock att boken inte är värd en genomläsning – om du inte är extremt intresserad av advokat- och ombudsrollen förstås. Annars klarar du dig med min sammanfattning nedan av det jag tyckte var värt att ta med sig från boken.

Boksammanfattning:

Tog juristexamen 1974 (s. 10).
Om sin tid på tingstjänstgöring i Mölndalstingsrätt: “Det var en härlig början på yrkeslivet. Där fanns en familjär stämning och jag fick roliga, skiftande arbetsuppgifter. Men det var också något av en chock när det gick upp för mig hur lite jag kunde om juridikens tillämpning i praktiken. Studierna på min tid ägnades lite väl mycket åt att t.ex. analysera skiljaktiga meningar i Högsta domstolens domar, på bekostnad av kunskaper om det praktiska” (s. 10).
Beskrev sin mentor med varma ord och på följande tid om sin tid som notarie: “Lagmannen var den sympatiska Carl-Anton Spak. [...] Han var omtyckt av alla, särskilt oss notarier som han uppmuntrade och stärkte i våra gryende juristegon. [...] I Norrköping fick jag en fantastik mentor i min verksamhet framöver, rådmannen Tod Widebeck. Hans inspiration och vägledning har jag haft glädje av livet igenom. Han levde efter devisen att som domare skriva enligt de tre E:na: enkelt, entydigt och elegant. Jag kom sedermera under min tid som advokat att - med olika motpartsombuds goda minne anlita honom flitigt som medlare i olika infekterade och svåra ål [...] Tod inledde alltid med att lägga borta titlarna och uppträda inbjudande och jämbördigt, vilket förde med sig att de tvistande parterna fick förtroende för honom. Det verkade som om de lyssnade på hans råd ungefär som en nära vän. Han lyckades förlika samtliga de fem tvister jag med motpartsombudens godkännande anlitat honom för att medla i. Utan tvekan var detta till gagn för parterna” (s. 11)
Enligt hans erfarenhet bedyrar han att medling i vissa fall bör vara en obligatorisk del av advokatrollen: “Enligt min uppfattning borde medling ske oftare än vad som nu är fallet, och kanske borde vi advokater i större utsträckning informera våra klienter om möjligheten [...] Alltför ofta upptäcker parterna för sent hur otroligt dyrt det blivit att processa [...] Kanske vi rentav borde ha obligatorisk medling i vissa fall, så att medling måste ske innan mål tas upp till prövning”: (s. 11)
Om hans syn på vårdnadsmål: “Jag har aldrig åtagit mig uppdrag rörande vårdnad, men har genom kollegor hört om hur makar - som tidigare älskat varandra - kan bedriva hänsynslös smutskastning för att vinna i rätten. Påståenden om misskötsamhet är legio, liksom att barnen skulle ha misshandlats. Än värre har det i några extrema fall påståtts att mannen begått incest”. (s. 11-12).
Förslag på nämndemanreform: “det borde räcka med en nämndeman i första isntans och att juristdomaren har utslagsröst” (s. 16).
Efter tingtjänsgöringen började han arbeta som fiskal vid kammarrätten i Göteborg 1976. (s. 16). Fick anställning 1978 på advokatfirman Malmström och Malmenfelt: "Bure Malmström var dess chef. Han tillhörde den gamla skolan som satt med klockan på morgnarna och prickade av de anställdas ankomsttid. Denna byrå ägnade sig uteslutande åt fastighetsrätt” (s. 20).
Hur han fick anställning, hur det var att jobba med Henning Sjöström som delägare och fördelen med att generellt jobba på en känd advokatbyrå: “Efter tre år blev jag advokat. Jag kände då att jag ville ägna mig åt annan juridik än fastighetsrätt. Det lockade mig särskilt att få pröva brottmål. Då hade jag en god vän som arbetade hos Henning Sjöström ordnade en lunch med denne som på Operakällaren. Efter lunchen var jag anställd. Jag antar att hans intresse för mig delvis berodde på de otaliga tvister han haft med Bure Malmström i dennes egenskap av samfundets ordförande och att det varken glädje i hatten att kunna ta över en utbildad advokat från denne. Henning erbjöd mig mycket generösa villkor, bl.a. delägarskap. (s. 27). [...] Ganska snart insåg jag att mitt byte var en fullträff på många sätt. [...] Hennings skickliga hantering av olika uppseendeväckande mål förde med sig att han var en ‘Rainmaker’ - en advokat som får väldigt många klienter - av sällan skådat slag. Utan tvekan var han den mest kända advokaten i Sverige. Därför hörde klienter av sig från Ystad till Haparanda i olika angelägna ärenden. [...] [Henning] krävde samtidigt att alla gjorde sitt bästa för att vinna dem. Detta ledde till en god stämning och framåtanda. [...] Samtidigt möttes man av en förväntan när man infann sig på en förhandling i landsorten och kom från Juristhuset. Självklart bidrog detta till att vi förberedde oss noggrant. [...] Ibland styrde slumpen vem som fick förmånen att uppträda i något av de allra största målen i Sverige (de flesta sådana hamnade hos Henning). Det gav i sin tur sådant eko att den tursamme advokaten i regel fick sitt stora genombrott”. (s. 29).
Om hans första brottmål: “Redan första veckan ringde Henning Sjöström på interntelefonen och bad mig komma ned till sitt rum. Han berättade att han kontaktats av en upprörd familjefar, vars son blivit häktad, misstänkt för häleri. Både far och son var missnöjda med den advokat som rätten hade förordnat som offentlig försvarare [...] Väl på plats visade sig inte vara en alltför omfattande egendom som tillgripits. Jag kände mig ganska besvärad under förhandling, då den entledigande advokaten satt längst ner i salen och surt övervakade det hela. Efter att rätten hållit enskild överläggning kallades berörda parter in i salen för meddelande av domen. Denna löd bl.a. att min klient omgående skulle försättas på fri fot. Klienten och särskilt fadern blev oerhört glad, han rusade fram och kramade mig hårt. Han var orakad så jag kände hur det stack i den högra kinden. Plötsligt började han plocka upp hundralappar ur fickorna och stoppa på mig alldeles framför rättens ledamöter. Jag kände mig mycket obekväm och återlämnade demonstrativt sedlarna, samtidigt som jag förklarade att jag inte kunde ta emot dem. Väl åter på kontoret påföljande dag, sökte jag upp Henning och berättade vad som hänt. När jag kom till händelsen med de återlämnade sedlarna, sade han på sin kräva norrländska: “Det var dumt gjort! Gåvor får man ta emot”: (s. 27-28).
Hur han på anekdotiskt viss beskriver den sällsynta talangen som advokaten Henning Sjöström hade: “Henning hade en sällsynt förmåga att nå framgång i sina mål [...] Bo Thorén berättade att Henning önskats hans biträde i ett ärende där den legendariska restaurang mannen Tore Wretman kände sig besviken efter att ha sålt sina livsverk Operakällaren, Riche och Stallmästaregården för villigt till tre anställda. [...] Henning begärde en omförhandling av avtalet och sammanträffade med köparsidan [...] Bo berättade att mötet blev helt misslyckat, då köparsidan helt enkelt hävdade att bindande avtal träffats [...] Efter mötet framförde Bo sin pessimistiska synpunkter om möjligheten att göra någonting åt saken till Henning. [...] Henning sade då överraskande nog att ett nytt möte skulle ordna så snart som möjligt. Vid detta inledde Henning med att berätta om hur Tore Wretman, efter hela fem års renovering av Operakällaren, erbjöd [tidigare anställd] att bli kökschef. Detta samarbete ledde till att Operakällaren blev den ledande restaurangen i hela Norden. Han frågade [den tidigare anställde] om inte allt detta bidragit till att han först blev hovköksmästare och fem år senare hovtraktör. Henning berättade också om hur mycket Tore hade uppskattat deras samarbete. Stämningen blev ytterst känsloladdad och till slut föll [den tidigare anställde] i gråt. Efter en stund erbjöd sig köparsidan att erlägga en tilläggsköpeskilling på en miljon kronor. [Mot Ombudet] kunde då inte behärska sig, utan framförde i upprörda ordalag att man som advokat inte borde bete sig på detta sättet. Henning replikerade: “Om man ser till resultatet, undran jag vem som företrädde sin klient bäst!” (s. 33).
Om när en försvarare kan behöva göra sin egen utredning, om hur det kan vara att få utstå hot och om hur det kan te sig om att få en trogen klient: Hans klient drev en pub i Södertälje. Vid ett tillfälle tvingades klienten att: “[...] avvisa en allt för upprymd besökare med dåligt ölsinne. Det skedde ganska sent på dygnet [...] [Klienten] skulle bege sig hem, stod den avvisade gästen på pass och kastade sig över honom. [Klienten] lyckades dock värja sig. Antagonisten föll då baklänges, slog huvudet i trottoarkanten och skadades mycket allvarligt. Ambulans tillkallades och skadan visade sig så svår att mannen blev förlamad. [...] Åtal väcktes mot [Klienten] för grov misshandel och vållande till kroppsskada. [Klienten] kontakta Juristhuset och ville ha Henning som försvarare. Av tidsskäl kunde Henning inte åta sig uppdraget, utan rekommenderade istället mig. Vid en första genomgång av förundersökningen observerade jag att alla omständigheter kring händelsen inte var tillfredsställande utredda. [...] Jag gjorde en egen kompletterande undersökning. [...] Endast några dagar före den utsatta huvudförhandlingen kontaktades jag per telefon på kvällstid mitt hem av en person som påstod sig vara anförvant till den skadade. Han började ställa frågor rörande min familj, hur gamla mina barn var etc. på ett sätt som var ytterst hotfullt och obehagligt. Jag kontaktade Henning om samtalet och han stöttade mig genom att hänvisa till den rådande statistiken att sådana hot sätts i verket i endast någon procent av fallen. Efter samråd med min hustru fattade jag mod till mig och beslutade att fullfölja uppdraget. Vad hade jag då fått fram genom min undersökning? Hos SMHI kontrollerades vilka klimat- och väderförhållanden, som rådde den aktuella natten. Det visade sig att vädret från att ha varit kallt, saligt om på ett sätt som medfört blixthalka på de ställen där det funnits snö på marken, vilket var fallet här. Jag undersökte också vilken typ av skodon den skadade hade haft på sig och det framkom att han burit cowboy boots - en typ av ridstövlar i läder. De är inte ens vid normala förhållanden betjänta att gå i med sina kraftigt sluttande klackar. Med dessa omständigheter redovisade, delade domstolen min uppfattning att en själv vållat olyckan. [Klienten] hade endast satt upp sina armar för att värja sig, varvid den anfallande mannen så att säga föll på eget grepp. Hans berusade tillstånd i förening med halkan och de olämpliga skorna medförde att benen försvann under honom och att han som en olycklig följd av fallet slog huvudet i trottoarkanten. [Klienten] friades [...] Detta ledde till något oväntade följder för min del [Klientens] stora släkt hade en hus advokat. [...] Alltnog kom det en dag ett bud från [denna husadvokaten] med en diger bunt av handlingar. Det visade sig vara ett tiotal olika civilrättsliga ärenden, som alla hade ursprung i [Klientens] släkt och dess överhuvud. Jag var inte ens tillfrågad, utan plötsligt kom alla dessa ärenden högst oväntat över till mig! Självfallet hade jag inget att erinra mot detta, men det var en ganska märklig händelse med hänsyn till att det handlade om helt andra saker än det försvarsuppdrag jag just fullgjort.” (s. 37-39).
Om sin första och sista gång att försvara en mördare: “Sommaren 1982 [...] Henning ringde mig och frågade om jag var beredd att åta mig ett mordförsvar. ‘Nu har du möjligheten att få ditt riktiga elddop’, sa han. ‘Det är först när man haft ett ‘Crime Capitale’ som man verkligen kan kalla sig försvarare'. Jag godtog förslaget - om än med viss tvekan .Det följande är inte det minsta uppbyggligt, men jag har valt att ändå berätta det för att ge en bild av vad en brottmålsadvokat kan få uppleva. Bakgrunden var att paret [...] levt ett lyckligt liv tillsammans i mer än 10 år. De bodde i en söderförort i Stockholm i ett litet 1950-talshus som [klienten] lagt ner stor möda på att rusta upp. Plötsligt en dag inträffade en händelse som ställde tillvaron på sin spets. [Klienten] kände sig dålig, besökte läkaren och fick efter diverse provtagningar beskedet att han led av en obotlig cancersjukdom och hade mindre än ett år kvar att leva. Parets relation efter detta besk blev mycket ansträngd. [...] [Makan] bekymrade sig mycket över hur hon skulle klara sig efter [klientens] frånfälle [...] medan [klienten] mera tänkte på sin egen situation, han skulle ju dö. [Klientens] tillstånd försämrades alltmer och jag kan inte tro annat än att detta även påverkade hans mentala hälsa. Han uppträdde alltmer obehärskat och svartsjukt. Särskilt oroade han sig över om [makan] när han var borta omgående skulle skaffa sig en ny man. Relationen dem emellan blev allt sämre och en dag utbrast makan att hon inte längre stod ut och att hon ville skillnad. [Klienten] blev mycket upprörd [...] Till slut tappade han fullständigt kontrollen och kastade sig över makan, när hon precis lagt sig för att sova. Med all kraft tog han stryptag om, hennes hals [...] För sent insåg han vad han gjort och hans försök att väcka henne till liv var förgäves. Slutligen valde han att kontakta polisen och anmäla sig själv. [...] [Klienten] ville till en början inte ha någon offentlig försvarare. Sedermera, när åtal väcktes, ändrade han sig och vände sig till juristhuset varvid Henning rekommenderade mig. [...] Förhandlingen skedde en dag i mitten på juli [...] vid min sida satt [Klienten] som nu blivit allt sämre, vilket inte minst framgick av att hans ansiktshud gulnat. Åklagaren gjorde sin sakframställning [...] Att under dessa förhållanden ta del av bilder på den stackars mördade kvinnan var någonting av det absolut värsta jag varit med om. Det var bara med yttersta ansträngning jag kunde hålla tillbaka illamående. Saken befanns uppenbar och [Klienten] fälldes till ansvar. Mitt yrkande om att han skulle genomgå en rättspsykiatrisk undersökning bifölls. Med [klientens] alltmer försämrade tillstånd drog den undersökningen tu på tiden och kunde inte avslutas innan han avled. Först en tid därefter kom min reaktion över vad jag varit med om. De fruktansvärda bilderna återkom i mina tankar och även bilden av den svårt sjuke och djupt ångerfull mördaren. Inte heller infann sig någon känsla av att jag utfört något stordåd genom att försvara en person som gjorde det mest förbjudna. [...] Händelsen gjorde att jag bestämde mig för att aldrig mer försvara en mördare. (s. 40-42).
Om varför han sedan slutade att med att jobba med brottmål: “Vad var då orsaken till att jag några år senare inte ville fortsätta med brottmål? Till en början ska sägas att brottmålen hade en spänning och nerv i sig som tvistemålen inte kan uppbringa. På frågor om skillnaden att agera i olika mål brukade jag svara att med brottmål hade jag roligare saker att berätta när jag kom hem. En annan sak som kännetecknar brottmål är att de kräver mindre förberedelser och därmed mindre arbete än vad tvistemål i regler kräver. Jag sticker ut hakan mot brottmåls kollegor, men det är ingen tvekan om att det är betydligt bekvämare att gentemot åklagarens påståenden framföra olika invändningar och teorier, som man egentligen inte behöver styrka. Det är ju ändå åklagare som har bördan att bortom rimligt tvivel bevisa den åtalades skuld. Många av brottmåls kollegorna nöjde sig med att läsa igenom förundersökningsprotokollet för att därefter infinna sig i rätten. Det hände också att några enstaka försvarare inte ens bemödade sig med att göra detta. [...] Mina skäl att lämna brottmål bakom mig var egentligen två. Det första var att jag hade svårt att kombinera ett större brottmål med tvistemålen. De senare krävde sådana arbetsinsatser och kontakter med klienter och tilltänkta vittnen, rättsutredningar etc. att jag omöjligt kunde en längre tid kunde avsätta tre dagar i veckan för ett större brottmål [...] Det andra och mer avgörande skälet till att upphöra med brottmål var att jag började ifrågasätta om jag var lämplig att försvara vid brott av särskilt svår karaktär. Exempel på detta var en suput som misshandlat sin kvinna brutalt. Åsynen av bilderna på henne i polisens förundersökningen var skrämmande! Hur kunde någon bete sig så svinaktigt? Den enda förklaringen som kunde ges var att han missbrukade alkohol och att han i berusat tillstånd blev patologiskt svartsjukt. Hans sak blev inte bättre av att han nekade till gärningen och påstod att hon fallit i en trappa. Inställningen var inte särskilt trovärdig, men han var orubblig när jag försiktigtvis antydde detta. [...] Jag fick verkligen stålsätta mig vid genomgången av förundersökningen och söka påvisa att det inte kunde uteslutas att skadorna uppkommit på det sätt han hävdat. Kvinnan hördes som målsägande, men hon mindes ingenting av händelsen. [...] När han väl avtjänat straff var det dags igen. Samma kvinna hade välkomnat honom med öppna armar och trott sig kunna omvända honom. Men det hela upprepades, den här gången ännu allvarligare. Han begärde på nytt mitt försvar vilket jag dumt nog åtog mig. Bilderna på den misshandlade kvinnan var ohyggliga. Jag hade svårt att inte bli illamående vid granskningen. Plötsligt slog det mig under förhandlingens gång att bredvid mig satt en fullkomligt avskyvärd person, som jag inte kunde känna den minsta sympati eller förståelse för. Mitt förakt växte i takt med förhandlingen fortskred. Saken gjorde inte bättre av att han var i ett bedrövligt utsupet skick och luktade hemskt. Ju mer min avsky växte, desto mer gled mina tankar in på att jag försummade annat jobb som kändes mer angeläget och dessutom gav bättre timersättning. Det krävdes ett stort mått av självbehärskning att försvara detta vrak till människa och jag vore oärlig om jag påstod att jag gjorde ett bra jobb. Efteråt kände jag mig helt tom inombords och beslutade mig på stående fot att aldrig mer åta mig ett brottmål försvar. [...] Tidigare hade jag vid middagar eller i andra sammanhang mötts av den evigt återkommande frågan: ‘Hur kan du som advokat försvara en brottsling som har begått ett riktigt illdåd?’ Svaret var givet: alla brottslingar måste i ett rättssamhälle vara berättigade att erhålla ett försvar - oavsett hur allvarlig brottet är. Efter händelsen med kvinnomisshandlaren blev svaret detsamma. Dock lade jag till: ‘men inte av mig’. [...] Efter 1985 har jag inte åtagit mig ett enda försvararuppdrag.” (s. 50-55).
Om att man ibland helt enkelt kan ha tur med sin timing: “[Klienten] på Fårö hade en make [...] Han ägnade sig åt företagsamhet med mindre lyckat resultat, vilket ledde till att verksamheten gick omkull och försattes i konkurs. Då han engagerade sig i detta som fysisk person, ledde det till att alla hans tillgångar drogs med i fallet. Dessa inkluderade en ytterst attraktivt fastighet på Sudersand. Där fanns en permanentbyggnad som [Klienten] bebodde sedan makarna separerat. Konkursförvaltaren hade till [Klientens] förtvivlan bjudit ut fastigheten till försäljning. [...] Jag reste till Fårö så snabbt jag kunde och fick då av Karin veta att detta permanenthus och två gäststugor till stora delar hade bekostats av henne och att hon också kunde styrka detta med olika kvitton. [...] För att stoppa försäljningsprocessen, stämde jag raskt in konkursboet vid Gotlands tingsrätt med yrkande att få fastställt att [Klienten] hade en dold äganderätt till fastigheten. [...] En uppgörelse kunde därefter uppnås till villkoret att [Klienten] övertog fastigheten mot att hon övertog ansvaret för de banklån som belastade denna. [...] Endast ett par månader senare inträffade en händelse som gjorde [Klienten] än mer belåten med förlikningslösningen. Högsta domstolen meddelade nämligen 1984 en prejudicerande dom, som innebar att en dold ägare vid konkurs inte längre åtnjöt skydd för sina anspråk i förhållande till den öppne ägarens borgenärer. Det var naturligtvis en ren sinkadus att tvisten hann förlikas innan detta avgörande kom och extra roligt att jag hade turen att i sista stund kunna hjälpa [klienten] ur knipan” (s. 43-44).
Om oprofessionellt uppförande av motpartsombud och erfarenheten av att att så långt som möjligt undersöka hur god betalningsförmågan är hos motparten: “Tvistföremålets värde motiverade inte en hel skiljedomstol. [...] För att begränsa den ekonomiska risken föreslog jag motpartens ombud att vi skulle enas om en gemensam skiljeman - en hovrättslagman. [...] Därefter kallades det till ny förhandling. Väl där möttes vi av en motpart som i mitt tycke uppträdde mycket oproffsigt. [Motparten] och hans ombud hälsade endast på ordföranden innan mötet öppnades. [...] Vi fick framföra våra yrkanden från ömse håll. Därefter inledde jag min sakframställning. När den hunnit en bra bit på väg sträckte sig plötsligt [motparten] tvärs över förhandlingsbordet och stack till [Klienten] en handskriven lapp. Jag lät mig inte störas utan fullföljde min framställning, men när jag var klar kunde jag läsa lappen. Där stod i spretig stil: ‘Byt advokat’. (s. 57). [...] en månad senare kom domen och den gick oss tyvärr emot. [Klientens] bolag skulle därmed betala, dels [motparten] ombudskostnader, och dels själva skiljeförfarandet. [...] Då hände något oväntat. [Klienten] berättade för mig att hans bolag, som kort tid efter förhandlingen hade reglerat min arvode faktura, saknade medel för att betala vad skiljedomen innehöll. Han tvingades därför att omgående försätta bolaget i konkurs! Detta ledde i sin tur att [motparten] inte bara fick böra sina egna kostnader, utan dessutom betala skiljeförfarandet. [...] En annan lärdom som kan dras av detta är att så långt möjligt undersöka om det finns betalningsförmåga hos motparten, innan man drar igång en process. En vinnande dom kan man naturligtvis rama in och sätta upp som väggprydnad, men den tappar i övrigt sin mening när den inte kan verkställas. Efter den dagen blev jag betydligt mera försiktig i min verksamhet. Vid misstanke om dålig ekonomi hos motparten, rekommenderade jag alltid klienten att träffa en uppgörelse i godo. Det är självklart bättre att få en överenskommen ersättning - även om den är lägre än man tänkt sig - än att sätta allt på ett bräde och riskera att inte få någonting alls och dessutom svara för egna kostnader.” (s. 57-59).
Om de subtila råd man kan ge sin klient i ombudsrollen:
- “Det dröjde inte länge förrän han fick ett nytt ‘gulduppdrag’, nämligen att första den av media nämnde ‘guldkungen’. Denne var en företagsam ung man som i inhyrt privatplan gjorde regelbundna turer till Schweiz och tog med sig stora partier guld hem. Någon guldhandlare måste ha känt av den illojala konkurrensen, fått upp ögonen för vad som skedde och sedan tipsat polisen. […] Jag fick vikariera för [hans kollega] och besöka ‘guldkungen’ i häktet. Han verkade tämligen obekymrad och visade mig stolt ett exempel på sin nyvunna rikedom - en Rolex klocka där visartavlan var omgärdad av briljanter. Den hade minsann kostat mer än 100 000! I vilken valuta glömde jag att fråga, men jag gjorde honom uppmärksam på att om han viftade för mycket med klockan kunde åklagaren få syn på den och ta den i beslag, med risk för förverkande i händelse av fällande dom.” (s. 30).
- “Skatteverket beslutade att omgående av honom fordra 900 000 kronor i retroaktiv moms. Inte nog med det - beloppet skulle betalas omgående vid äventyr av utmätning och exekutiva åtgärder. [...] Han kontaktade mig och berättade om sina problem. Jag erbjöd mig att biträda honom vid en förhandling med kronofogden för att uppnå ett anstånd. [...] Tidpunkten infann sig och jag var på plats när [Klienten] kom åkande i en stor Rolls Royce med privatchaufför för den gemensamma färden till kronofogdemyndigheten i Solna. Han var lyhörd för mitt försynta påpekande att han kanske borde parkera några kvarter från kronofogdens lokal. Väl framme lyckades vi nå en betalningsanstånd genom att [Klienten] ställde säkerhet för skulden. Därefter följden en lång process i skattedomstolarna och den påförda skatten kunde till [Klientens] glädje halveras. Detta ärende gjorde mig till [Klientens] ‘husadvokat’ och jag hjälpte honom under en lång följd av år. Han kunde ibland ringa mig på kvällstid i bostaden.” (s. 60-61).
Om hans klient som fick en hjärnblödning när avtalet väl hade undertecknats: “Den gamle doktorn hade blivit bitter och magsur på gamla dar, på det sätt som gamla män ofta blir när de får ålderskrämpor och känner sig nonchalerade och icke behövda av sin omgivning. Doktorn bebodde en stor villafastighet i Djursholm. Denna del ägdes med en något yngre bror. [...] Det hade fungerat väl, men när brodern flyttade därifrån till ett äldreboende ville ena av hans döttrar överta lägenheten. Därför behövdes vissa kompletterande avtal noggrant reglera detta [...] Någon tid därefter infann jag mig tillsammans med brodern och dennes dotter för att diskutera det presenterade förslaget. Motparten hade inget eget ombud närvarande, men biträdde av hustrun och ett av sina barn. Våra diskussioner inleddes i god anda och efter att mycket noga på tomtkartan ha gått igen hur det gemensamma nyttjandet skulle gå till, lästes avtalet igenom och skrevs under. Plötsligt verkade ´det som om doktorn kom på något han förbisett eller var missnöjd med. Hans humör svängde på en gång och han reste sig upp, märkbart irriterad. Han började peka på en punkt på tomtkartan, medan han ivrigt försökte säga någonting utan att få fram ett ljud. Pekande fortsatte fram och tillbaka och hans finger påminde osökt om näbben på en hackspett. Plötsligt stannade han mitt i en rörelse och vi hörde en djup suck. Han stirrade rakt ut i tomma intet och stod orörlig som en staty. Vi förstod alla att någonting allvarlig hade inträffade och skyndade till hans hjälp, [...] Ambulans tillkallades och han fördes till sjukhus. Påföljande dag fick vi veta att han avlidit på grund av den hjärnblödning han drabbats av inför vår våra ögon! Det var utan tvekan det mest omskakande jag varit med om i min verksamhet. (s. 107-108).